Påflugen som en bästis
Publicerad 2015-02-27
Kerstin Strandbergs senaste roman en excess i omständlig framfusighet
En av mina bästa vänner är hopplös på att återberätta saker. Detaljrikedomen och sidospåren hon ägnar sig åt när hon ringer vet inga gränser, och hon utsätter hela tiden sina berättelser för självreflexiva undermineranden av typen ”eller det är ju så klart bara som just jag tänkte just då.”
Jag kommer att tänka på min kompis när jag läser Kerstin Strandbergs nya roman. Att läsa Ett par från Stjärnfallsvägen är väldigt mycket att ta del av en röst. En lite sträv, sprucken sådan. Intensiv och upprymd i tonen. Boken är verkligen en excess i omständlig framfusighet. Påflugen som en bästis.
Skamlöst omväxlande berättar en berättare metafiktivt historien om Virginia och David. Ur det täta, snåriga romanbygget framträder en resa till Amerikasläkten, som efter en arvstvist, som i sin tur har sin grund i en olycklig kärlekshistoria, är de som investerat och sitter på stålars. Bredvid fladdriga Virginia och David tecknas den ekonomiska skillnaden med någon sorts förvåning från båda sidor: ”’Är det nödvändigt att anställa folk?’ frågade Virginia. ’Ja’, sa Hjalmar, ’tänk på mej, om jag inte haft så mycket folk anställda hade jag inte kunnat tjäna alla dessa pengar.’”
Men ytterst är romanen ett porträtt av den som talar i texten. ”Om mej, berättelsernas modiga brandsoldat” är mottot för bokens första del. Och denna energiska förtäljare av ”det obetydliga”, som hon skriver, marscherar inte bara sjövilt mellan scener och intriger, mellan bastun efter Ingalills gymnastik, där hon själv sitter, och karaktärernas reskassa.
Ständigt förkunnar hon saker om sin egen verksamhet. Ibland utifrån föreställningar om ”Gamla kvinnors skaparångest.” Ibland som flaggningar för att beskrivningar alltid innebär val och därför uteslutningar. ”Sanningen är alltid en svajande pelare”, är mottot för romanens andra del.
Jag tror att den här romanen vill säga något om avstånd. Genom att vägra det enkla återgivandet, och med en sorts formmässig kollaps, gestalta distansen mellan berättarens förmåga och hennes material. Och visa hur hennes karaktärer tillskriver varandra tydliga identiteter. Det vill säga: skapar sammanhållna, byggnadsingenjörssäkra berättelser om varandra.
Tydligast blir detta i passagerna kring kusinen Kim, som genomgått könskorrigering. Hans erfarenheter och kropp ryms inte i huvudpersonernas eller berättarens bekanta kategorier. Något som lägger grunden till en av romanens mest lyckade passager, då Virginia ska knyta en guldkedja kring hans hals, med några sårigt gnistrande prosasidor om intimitet och längtan som följd.
Då tänker jag inte bara på vilken sorts ingenjörsexamen Virginia innehar utan också på att hon är namne med Woolf. Men det är också i mötet med Kim som den här romanens infallsrika och humoristiska stil närmar sig irriterande och respektlös buskis. Jag vet inte hur många gånger det i godmodig ton skrivs fram hur svårt det är att ändra pronomen när man pratar om Kim.
Kanske är jag inte tillräckligt nära vän med Strandbergs övriga författarskap. Men för mig närmar sig berättandet av ”det obetydliga” i den här boken alldeles för ofta det godtyckliga.
