Krigets trauman i poesiform

Camilla Hammarström

Förra året utkom en tolkning av den i USA uppmärksammade diktsamlingen Here, Bullet (2005) av Brian Turner. Kulan som kommer blev det på svenska i översättning av Roy Isaksson. Det rör sig om något så unikt som poesi skriven inifrån krigets Irak av en gruppchef i infanteriet.

De detaljerade iakttagelserna av helvetet som pågår mitt bland civilbefolkningen är maniskt registrerande, som sågs allt genom kikarsikte. Hela tiden exploderar det från nya oväntade håll. Vägbomber. Självmordsbombare. Krypskyttar. Kroppsdelar som flyger och splitter som slår sönder allt i sin väg. Kamratens hjärnsubstans landar i knät.

Brian Turner intresserar sig för vad som händer med det mänskliga psyket under krig, för soldaternas och civilbefolkningens utsatthet. Hur man deformeras. Han behandlar egent- ligen inte krigets legitimitet eller orsaker. Tankarna går mer än en gång till Kathryn Bigelows film The Hurt Locker (2008) som kritiserades för att försvara kriget. Brian Turner är nog även han patriot, men ett citat av Hans Blix ger en vink om att författaren faktiskt ifrågasätter invasionen. Problematisk är dock Turners fatalism, som vore krigshandlingar en ohejdbar naturkraft och inte en följd av globala maktintressen och politiska beslut. Att poeten ger röst åt den avgrunds- lika sorg som Irakkriget åstadkommit på bägge sidor gör det likväl till angelägen läsning.

Under hösten utkom Brian Turners andra diktsamling Phantom Noise (2010) på svenska, I skuggornas ständiga larm, samma översättare. De nya dikterna handlar om den posttraumatiska tiden efter hemkomsten, då upprepningstvånget envetet kör minnets filmremsor om och om igen i huvudet. Kriget har amputerat en del av poeten, en del som nu ständigt gör sig påmint som ett slags fantomsmärta och genom dubbelexponeringar i vardagen. Som en dag på byggvaruhuset: plywoodskivor som faller med pusten hos en granatkastare, kassaapparater som öppnas och stängs med ljudet av maskingevär som laddas. Och istället för varor, känslan av att stå med någons bortsprängda arm i famnen.

Kroppen minns vad den varit med om, och särskilt hörseln väcker minnena till liv. Samlingen innehåller även rena barndomsskildringar, men det intressanta är hur även de liksom retroaktivt färgas av krigsupplevelserna. Ett minne från treårsåldern av en strandad val, som sprängs med dynamit så att de ruttnande slamsorna sprids över åskådarna, blir aldrig detsamma.

Brian Turner är suverän på att gestalta hur en människas hela konstitution genomsyras av det våld hon utövat och själv utsatts för. Hur det som kallas för posttraumatisk stress i själva verket är en total omstöpning av personligheten. Att det inte finns någon väg tillbaka.

Poesi

» I skuggornas ständiga larm

Brian Turner

Övers. Roy Isaksson

Oppenheim förlag