Fiktion som var på riktigt
Publicerad 2014-03-06
Spung-gänget återförenas tio år senare
När tv-serien Spung lades ut på Öppet arkiv för knappt ett år sedan blev den snabbt den mest sedda serien på digitaltjänsten. Manusförfattaren Cilla Jackert jämför Spung med Springsteen i Konserthuset 1975: ”Alla var där. Samtidigt som det är en omöjlighet att alla faktiskt var det.” Första avsnittet sågs av 300 000, andra av drygt hälften. Men gemensamt för oss som såg är att det förändrade vår bild av svensk ungdoms-tv för alltid.
Denna lilla revolution har nu dokumenterats i boken Spung – tio år senare. Halva boken är intervjuer och reportage av journalisten Andreas Nordström som lyckas pussla ihop ett fascinerande fenomen genom sin föredömligt tillbakadragna roll.
Resten är ett filmmanus till en film som aldrig blev. Om Victor, Kalle, Daniel, Sandra och Saga – skådespelarna från originalserien men i roller författade av Jackert. ”Skådisarna” möts tio år senare för att spela in en film om hur Spung-gänget Melas, Pelle, Kim, Ana-Maria och Petra möts igen efter tio år.
De fiktiva skådespelarna brottas med minnena från förr, åldrandet, yrket, dekadensen som varit. Ibland slående likt de verkliga skådisarnas berättelser från inspelningen av serien. Som att Kalle både på riktigt och som rollfigur pratar om Spung-tiden som en pårökt dimma, och i manuset avböjer spritinviterna från småbarnsmamman Ana-Maria. Men situationen är fiktiv, replikerna, relationerna och personligheterna också. För transparensen: Saga Gärde (den verkliga) är min bästa vän. Saga (den fiktiva) är det inte.
På något sätt är metafiktionen så logisk, alla inblandade vittnar om att inspelningen av tv-serien var ett konstant utforskande av vad som var hittepå och vad som var på riktigt. Att det ibland var svårt att ens veta själv för skådespelarna vad skillnaden var mellan personen och rollfiguren. Och det är med största sannolikhet en av anledningarna till den kult som uppstått runt serien, allt var på riktigt, hela tiden, oavsett manus.
