Vi kan alla bli förövare

Torsten Kälvemark om Slavenka Drakulics nya - nödvändiga - bok

helskärm

Biljana Plavsic, en gång president för Republika Srpska, sitter stram inför krigsförbrytartribunalen i Haag. Hon är vid rättegångstillfället sjuttiotvå år och döms till elva års fängelse för sin roll i det jugoslaviska kriget.

Slavenka Drakulic sitter i rättssalen och blir störd av den överlägsenhet som Plavsic utstrålar. Ändå inser hon att irritationen kanske beror på att hon i den gamla presidentens attityd känner igen hållningen hos sin egen mamma, den personlighetens utstrålning som vissa uppfattar som värdighet och andra som arrogans.

Det var denna anklagade kvinna som en gång svarade för en extrem maktretorik i Balkankrigens mest blodiga skede. Ändå överlämnade hon sig frivilligt till tribunalen i januari 2001, fast förvissad om det rättfärdiga i sitt försvar av det egna folket.

Knappt två år senare kom hennes omvändelse som en överraskning för både domare och omvärld: "Jag är övertygad om och erkänner att tusentals oskyldiga människor blev offer för organiserade och systematiska aktioner som syftade till att fördriva muslimer och kroater från det territorium som serberna betraktade som sitt."

När hon så fick frågan om orsakerna till serbernas krigsförbrytelser pekade hon på den besinningslösa fruktan som lett hennes landsmän till en tvångsmässig fixering vid att aldrig mer bli offer. Mordet på tusentals serber i tyska och kroatiska koncentrationsläger fanns som en skräck i nationens kollektiva minne: "I denna vår fixering vid att aldrig mer bli offer lät vi oss själva förvandlas till förövare."

Vad var det som fick henne att ändra sig? Slavenka Drakulic ställer den naturliga frågan och tror sig finna åtminstone en av förklaringarna i det stora kors som den ångerfulla presidenten demonstrativt bar om halsen. Hon noterar också att Plavsic var den första - och enda - av åtalade politiker och militärer i ledande ställning som verkligen erkänt sitt ansvar.

Plavsics erkännande var en solidaritetshandling på ett djupare plan med det egna folket, även om hon av många i Serbien kom att klassas som förrädare. Modet att stå emot nationalistiska myter delar hon med många andra, inte minst Slavenka Drakulic själv.

Den bok som denna kända kroatiska journalist nu har gett ut är nämligen i långa stycken också en uppgörelse med den egna nationens förljugna historieskrivning. I ett starkt avsnitt i boken berättar hon om Milan Levar, en kroatisk krigsveteran som mördades i augusti 2000 efter att ha vittnat om den egna sidans krigsförbrytelser. Han försökte förgäves få folkopinionen att inse att en uppgörelse med nationella myter och en smutsig historia var nödvändig:

"Eftersom de försöken misslyckades så kapitalt är Levar död i dag. Folkopinionen är inget abstrakt begrepp. Den är ett uttryck för vad vi, Kroatiens medborgare, står för. Folkopinionens svek är således vårt svek. Vi reagerade inte och kan inte skylla ifrån oss."

Slavenka Drakulics kamp för att försöka väcka sina landsmän får mig att tänka också på andra modiga kvinnliga journalister: Anna Politovskaja som satt strålkastarljuset på de ryska övergreppen i Tjetjenien, Cordelia Edvardsson som regelbundet låter oss se palestiniernas förödmjukelse.

I förlängningen av detta väcks också tankarna på vilka som aldrig kommer att transporteras till Haag och ställas inför en internationell rättvisa: fångvaktare i öst och torterare i väst vilkas immunitet garanteras av en eller annan stormakt.

Det Slavenka Drakulic skrivit är en nödvändig läsning för den som vill begrunda den internationella politikens moraliska dimensioner. Offermyter kan dölja övergrepp. Och vi kan alla i något läge bli förövare. Det är den bittra men sanna slutsatsen av hennes bok.

Reportage

Slavenka Drakulic

Tidigare artiklar

Intervju med Slavenka Drakulic.

Torsten Kälvemark