Vad är det för klubb vi går med i egentligen?
”Natopolitanism” skildrar det kalla maktspelet bakom de fagra proklamationerna
Publicerad 2023-10-30
Krig i Ukraina, krig i Azerbajdzjan, krig i Israel. Gamla och nya stormakter letar efter allierade. Är det ideologier som står mot varandra, som under det kalla kriget? Eller är det den ena giriga maktkonstellationen mot den andra, som inför det första världskriget?
”Sverige accepterar Natos inställning till säkerhet och försvar, vilket inkluderar den avgörande roll som kärnvapen spelar” skrev utrikesminister Ann Linde (S) i regeringens avsiktsförklaring sommaren 2022. En bred riksdagsmajoritet har bestämt att Sverige ska in i Nato och vi andra hänger med, vare sig vi vill eller inte. Men har vi gjort klart för oss vad det är vi går med i?
”Natopolitanism” heter en färsk antologi på engelska, sammanställd av historikern Grey Anderson som kan hjälpa oss att förstå det. Boken består av tjugo essäer, den äldsta från 1994. De nyaste texterna har bara några månader på nacken.
Ett par av författarna är journalister men de allra flesta är välrenommerade historiker från England och USA. De brittiska bidragsgivarna hör ofta hemma runt vänstertidningen New Left Review, men här finns också konservativa amerikaner som John J. Mearsheimer och John Lewis Gaddis. De tillhör den råbarkade historikerfraktion som kallas ”realisterna” – dit räknas också tunga namn som George F. Kennan och Henry Kissinger.
Realisterna menar att ekonomins och ideologiernas betydelse för relationerna stater emellan är överdriven: en stat försvarar alltid i första hand sin egen existens, inte något politiskt system. Stater går inte i krig för att kapitalister vill tjäna pengar eller för att skydda mänskliga rättigheter, utan för att främja sina egna geopolitiska intressen, menar realisterna.
De får mothugg av Benjamin C. Schwarz som i sitt bidrag menar att USA:s utrikespolitik – och därmed Nato – har som mål att hålla världen öppen för amerikanska företag och tummen i ögat på potentiella ekonomiska rivaler som Tyskland och Japan.
Att se Nato som enbart ett enkelriktat uttryck för amerikansk imperialism är att göra det lite lätt för sig
Om man får tro Schwarz så är utsikterna för att USA i framtiden lämnar Nato i sticket obefintliga, vare sig Donald Trump väljs till president eller inte. USA behöver Nato för att behålla kontrollen över Europa och – på sikt – få medlemsstaterna att ställa upp på USA:s sida i en framtida militär kraftmätning med Kina. Trumps olika kritiska utspel för några år sedan var ett spel för gallerierna.
Mary Elise Sarotte undersöker de ryska påståendena att USA skulle ha lovat att inte utvidga Nato med ”en enda tum” (svar nja, det var tyskarna som lovade detta men de hade ingenting att säga till om). USA:s utrikesminister Baker kom med antydningar i den riktningen men president Bush senior var stenhård: ”Det var vi som vann och inte dom. Vi kan inte tillåta att Sovjet rycker segern ur nederlagets käftar.”
Att se Nato som enbart ett enkelriktat uttryck för amerikansk imperialism är att göra det lite lätt för sig. Det var Västeuropas regeringar som drev på ett krigstrött USA i slutet på fyrtiotalet för att – med den brittiske generalsekreteraren Hastings Ismays formulering – ”hålla ryssarna ute, amerikanarna inne och tyskarna nere”. Amerikanska garantier om att försvara Europa med kärnvapen i händelse av en konflikt med Sovjet gjorde att de europeiska staterna vågade lägga pengar på fredlig återuppbyggnad.
Några läckta dokument ingår i ”Natopolitanism”, bland annat hela det samtal i Kiev 2014 där den amerikanska diplomaten Victoria Nuland fällde sin berömda replik ”Fuck the EU”. En annan text innehåller dåvarande Moskvaambassadören, nuvarande CIA-chefen William Burns skarpa varningar för hur ryssarna skulle reagera på Natos närmanden till Ukraina.
Peter Gowan skriver en klargörande text om Jugoslaviens upplösning medan Tony Wood och Volodymyr Ischchenko står för varsin intressant uppsats om Rysslands angrepp på Ukraina. Tariq Alis genomgång av västvärldens insats i Afghanistan – ”Hägringen om det goda kriget” – är direkt förintande. Cihan Tuvalus text om bakgrunden till Erdogans planer på ett nytt Storturkiet blir extra aktuell nu när Nagorno-Karabach rensats på armenier med turkiska vapen.
De olika bidragen i ”Natopolitanism” bildar tillsammans en välunderbyggd och osentimental skildring av det kalla maktspelet bakom de fagra proklamationerna. Hoppas att något förlag ser till att boken också kan nå svenska läsare. Jag tror att den behövs.
