Vi är blinda för bilder
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-10-02
Anders Johansson: Dagens Instagrammare har sämre koll på fotografiet än 1800-talets pionjärer
”Det sägs att vi lever i distraktionens tidsålder”, så inleder litteraturvetaren Magnus Bremmer sin avhandling Konsten att tämja en bild.
Ja, vem har inte upplevt det, framför tv:n, med datorn i knät, telefonen i handen och tidningen bredvid? Samtidigt antyder formuleringen att det är en sanning med modifikation: om vi tycker oss översköljas av information, så är det ingen ny erfarenhet, förklarar Bremmer. I själva verket är det en känsla som alltid tycks följa med nya mediers genomslag.
Bremmer kallar detta ”uppmärksamheten som problem”.
Är då detta problem något aktuellt eller något ahistoriskt? Å ena sidan menar Bremmer att uppmärksamheten blir ett akut problem under 1800-talets andra hälft, som en följd av fotografins inträde. Å andra sidan går det inte att komma ifrån att detta är ett perspektiv som han lägger på de verk han studerar, och alltså skulle kunna anlägga också på verk från helt andra tider.
Bremmers förklaring är att det är praktikerna (fotografiet till exempel) som så att säga väcker frågorna: ”Problemet blir synligt först när det hanteras, synligt genom de praktiker som uppfinns för att försöka lösa det”, skriver han. Men, undrar jag, kan ”uppmärksamheten” i så fall alls framträda som något annat än som distraktionens föreställda motsats? Och är det i så fall ett ontologiskt eller epistemologiskt problem, ett problem hos bilderna eller hos läsarna? Frågorna har givetvis inga enkla svar, men det finns en vaghet, en tendens till cirkelresonemang, på den här punkten som inte bara ligger i saken, utan också i diskussionen av den.
Men nu är detta en empirisk snarare än en teoretisk studie. Det som intresserar Bremmer är inte uppmärksamhet som filosofiskt begrepp, utan hur relationen mellan text och bild fungerar i detalj i ett antal verk, hämtade från olika genrer, under den period då fotografiet slår igenom i Sverige. Ett kapitel handlar om Lars Jesper Benzelstiernas litografiska vybildshäfte Daguerreotyp-Panorama öfver Stockholm och dess omgifning (1840), ett annat om Johannes Jaegers fotografiska konstbok Molins fontän i fotografi (1866), ett tredje om Hugo Hildebrandssons molnstudie Sur la classification des nuages (Om molnens klassificering, 1879), och det kanske mest intressanta om Paul Peter Waldenströms kristna reseskildring Till Österland (1896).
Om det finns en övergripande poäng som förenar kapitlen så är det att orden finns där för att rikta läsarens uppmärksamhet mot något i bilderna eller seendet.
Texterna gick, som titeln anger, ut på att tämja bildernas oregerliga mångfald. Det handlar också om att väcka en viss typ av betraktande. Att, som i Waldenströms fall, få bokläsaren att ”stanna upp vid bilden, att leva sig in i den. Jag vill kalla det reseskildringens andakt inför bilden.”
I förlängningen av detta tilltal ser Bremmer en koppling inte bara till den moderna bildjournalistikens uppkomst, utan också till väckelsens logik: ”När Waldenström betonar att han vill försätta läsaren i tron att han ’såge och hörde, hvad han läser om’ anspelas indirekt på alla de citat i Bibeln som likställer blindhet och dövhet med icke-troende. Att se och höra är därmed synonymt med att tro. Att erövra syn och hörsel är följaktligen del av väckelsen, av frälsningen.”
På så vis blir läsarens öppenhet för fotografiernas och de heliga platsernas autenticitet (visar fotot verkligen Golgata …?) på ett kongenialt vis en del av vägen till frälsning.
Det är lätt att inbilla sig att vi har kommit längre i dag, att vi i Instagram-åldern har ett mer reflekterat förhållande till bilder. Kanske är det den största förtjänsten med Konsten att tämja en bild att den visar att förhållandet snarast är det omvända: Vi är mer omedvetna om den fotografiska bilden i dag än vad upphovsmän och läsare var på 1800-talet. Inför de flesta fotografier som vi betraktar reflekterar vi inte ens över det faktum att de är resultatet av en fotografisk process. Fotografin som medium har blivit genomskinlig, något vi inte är medvetna om. Vi ser inte längre bilden, bara objektet. Så vad har vi egentligen erövrat, mer är en anmärkningsvärd blindhet?
Som så ofta i akademiska avhandlingar finns det en benägenhet att använda lite för många ord. Analyserna kunde helt enkelt ha varit lite rakare ibland men det är en randanmärkning. För Konsten att tämja en bild är inte bara noggrann på gränsen till det omständliga, utan också initierad, välformulerad, oftast övertygande, ibland ögonöppnande och i sin helhet direkt imponerande.
Dessutom är det den snyggaste avhandling jag har läst, nästan på coffee table-nivå. Och om upptagenheten vid ytan, och den eleganta formuleringen, i längden kan bli irriterande rent av störa min uppmärksamhet, så är det nog i det här fallet bara att tugga i sig elegansen. Det är ju trots allt yta alltihop handlar om.
