Lärt om den förbjudna kärlekens poet

Magnus Ringgren

Magnus Ringgren läser om en nytolkad Sapho

helskärm

Humanistisk forskning står inte högt i kurs i Sverige, och vad Svenska Akademiens ledamöter håller på med till vardags intresserar inte så många. Men i Akademien har vi stoppat undan en världsledande expert på klassisk grekisk litteratur. Lite mer synlig är han som flitig och framstående poet.

Redan som gymnasist i Landskrona läsåret 1962–1963 skrev Jesper Svenbro ett enskilt arbete om Sapfo. Det blev början på en fascination som inte verkar avta utan snarare intensifieras ett halvsekel senare, och den har avsatt mängder med vetenskapliga uppsatser, artiklar, tolkningar och dikter genom decennierna.

Stora delar av detta material har Svenbro nu samlat i boken Sapfo har lämnat oss. Jag gråter över att jag inte lärde mig klassisk grekiska, men de strukturer som Svenbro frilägger och de svindlande resonemang han för lyser och glittrar rakt genom den ibland mycket tekniska texten. Jag upptäcker en mycket avundsjuk vetenskapsman inom mig själv.

Sapfo levde på ön Lesbos kring år 600 f Kr. Tillsammans med Alkaios och Archilochos är hon en av de första poeterna i vår tradition vi känner till namnet och fortfarande kan läsa. Ur vårt perspektiv ser det ut som om Sapfo uppfann både det lyriska jaget och den sinnliga passionen. Bara några få fullständiga dikter finns bevarade, resten är mer eller mindre trasiga fragment – citat hos antika författare, ristningar på krukskärvor eller bitar av papyrus.

Jag har fascinerats mest av det som händer i slutet av boken. Det bränner till rejält när man i början av 2014 offentliggör två ganska stora fragment av hittills okända Sapfo-dikter som hittats av en privat papyrussamlare. Det ena tycks handla om lesbisk erotik och bekräftar således den konventionella bilden av poeten. Det andra är en smädedikt (i kollegan Archilochos anda) som går på tvärs mot vad vi tror om Sapfo. Alltså går filologen Jesper Svenbro rejält igång på det och skriver i rask takt flera artiklar där man kan följa hur han förfinar sina resonemang. Han gör dessutom tre försök att tolka dikten.

Ungefär så här: Sapfo tillhörde en aristokratisk familj. Hennes bror Charaxos var däremot handelsman och exporterade vin till Egypten. Han inledde där en förbindelse med hetären Doricha (vi skulle säga lyxprostituerad), något som var mycket anstötligt för Sapfo. Eftersom vi tänker oss Sapfo som den fria och förbjudna kärlekens sångerska blir man inte så lite förvånad över att hon i den nya dikten anropar det hetero­sexuella äktenskapets ­gudinna Hera och grovt förtalar Doricha.

Sapfos lillebror Larichos hade också en relation till vinet men inte som köpman eller suput utan som munskänk vid rituella symposier i Dionysostemplet, en för adelsmän lämplig syssla. De där symposierna i olika gudars tempel kan vara den scen eller den offentlighet där lyriken kom till och fick sin första publik. Sin häcklande vers kan Sapfo ha framfört i Heras tempel tillsammans med andra gifta kvinnor som inte tyckte om att deras släktningar beblandade sig med fel sorts folk.

Nånting av det nyttigaste vi kan syssla med här i världen är att pröva och ompröva invanda föreställningar. Med hjälp av allt från filologi till litteratursociologi håller Jesper Svenbro på att komplicera och avmytologisera vår bild av Sapfo. Hon var lika mycket passionens som smädelsens diktarinna, både den lesbiska kärlekens och det heterosexuella äktenskapets försvarare. Det är såna insikter vi har den humanistiska forskningen till.