Prydliga lögner av Malin Isaksson
Publicerad 2014-10-17
Lågmäld realism blir verklig i Människor som ljuger
I Malin Isakssons nya roman får vi följa fyra ”jag” i varsina överlappande delar. Framför allt cirkulerar karaktärerna mellan sina arbetsplatser i Stockholms innerstad, sina omsorgsfullt renoverade hem och sina egna, klart gestaltade melankoliska rum. I olika slags depressioner. I olika förtiganden. Mot en gedigen fond av heterosexuella välståndsinteriörer, och hackigt utdragna, obearbetade sorger. Barndom. Barnlöshet. Sjukdom.
Karaktärerna befinner sig i suddiga lägen, där de liksom bara nästan går till jobbet. De försöker bryta sina lika narcissistiska som självutplånande ångestlägen med förföljelser, olämpliga kyssar, att gång på gång ringa sjukvårdsupplysningen och låtsas vara sjuk, att stilla se på när den man är gift med inte lyckas räta upp sitt huvud i rullstolen.
De försöker hejda sina framfarande liv men hittar inga verkliga återhämtningar. Bara kortvariga lyft via nya kläder, en ny idé till husrenoveringen, en vällagad middag, eller via de två meningar som får mig att skriva ”AMEN SERIÖST?!” i marginalen: ”Det är precis där och då jag får idén. Att vi bara ska sticka ifrån staden och fira jul i fjällen.”
Det är lätt att raljera över den här sortens medelklassighet – den självklara tillgången till materiell flärd, tron på att lösningen ligger i att unna sig lite mer, den totala blindheten inför privilegierna – även om man som karaktären Ulrika har en (ganska tveksamt tecknad) klassresa i bagaget.
Jag vill inte raljera. Men jag får inte chans att möta de här figurernas uttalade svärta och tillkortakommanden. Inte deras styrka heller. Romanen är full av självmedvetna, psykologiska one-liners, (”det där utrymmet som hon bara kräver att jag ska ge henne gör mig alltid så lugn”, ”Nu var vår relation tömd på hettan och kvar var bara den där överensstämmelsen av behov”), men som står så märkligt frikopplade från den mjukt detaljerade tristessen. Öppningarna av insikt leder liksom ingenstans.
Kanske är det ett väl starkt, och inte riktigt lyckat, sammanflätande mellan hur romanen är berättad och romanens miljöer som ställer till det för mig när jag läser: Prydligheten. Det välputsade. Rädslan för friktion och kaos som för med sig en tryckande stumhet.
Det mest omskakande förloppet, är när just Ulrika i hemlighet genomgår en kosmetisk bröstoperation. Hon tror att det ska få henne att komma till rätta med sin panikångest. Trycket över bröstet, fantasin om att brösten ska tryckas in i lungorna och kväva henne.
I den scenen, med den framgångsrika arkitektkvinnan Ulrika i centrum, som döljer både sin bakgrund och sina begär för sin undrande och frustrerade omgivning, tillåts det depressivt introverta att bli något verkligt märkligt. Hopglyttringen av vad som faktiskt händer med kroppen, vad som fantiseras fram genom ångest, och vilka strategier och pengar som står till buds – skevar på ett sätt som ger Ulrika liv, och får mig att bry mig om vad hon går igenom.
Det är där, när den här lågmälda realismen förhöjs en aning, som den börjar kännas verklig. När den lögnaktiga språklösheten blir annat än elegant bespråkligad.
