Hej bokcirklar – här är snack för ett helt dygn

Som läsare går man aldrig säker i Marie NDiayes värld

Anneli Jordahl

helskärm

Varför är det just franska författare som utmärkt sig för att skildra klassresetrauman? Kanske för att det är en längre väg från ett icke-akademikerhem till eliterna i Frankrike än i Sverige. Hos Nobelpristippade Marie NDiyae blir den uppåtgående klassresan en mardröm. Ingen läsare kom helskinnad ur den surrealistiska mästerromanen Ladivine.

Allt NDiaye skriver utmanar läsaren såväl språkligt som själsligt, det svindlar och svider när hon gestaltar familjeband. Hur barn förväntas råda bot på livsbesvikelser, alternativt föra vidare en perfektionistisk tradition. Jämfört med autofiktiva klasskildrare som Édouard Louis, Didier Eribon och Annie Ernaux är NDiaye en skönlitterär modernist som uppdaterar den litterära klassresan genom att föra in migration och kolonialism.

I ”Min är hämnden” speglas fyra sociala förflyttningar som visar hur klass dödar och hur utbrytarna orsakar familjesplittring. Till ytan är det en spänningsroman om maître Susane, en 42-årig ensamstående advokat i Bordeaux. Hon anlitas av välbeställda Gilles Principaux och ombeds att försvara dennes hustru som mördat de tre barnen.

Först befarade jag att författaren efter sin intressant labyrintiska roman La Cheffe skrivit en lättsmält thriller, påminnande om Inez Bayards Det onda. Men det här är ingalunda ett övertydligt Medeadrama, trots att barnamörderskans älskade son heter Jason.

Maître Susane, får själv aldrig ett förnamn. En tråd i romanen är efternamnet som maktsymbol, som stigma eller som harnesk i maktspelet mellan klasserna. Advokaten krumbuktar sig inför hembiträdet från forna kolonin Mauritius. Hon ska ju hjälpa henne att söka uppehållstillstånd, men maktöverläget är oundvikligt och den servande värnar om integritet.

Mötet med Principaux väcker minnet av en barndomshändelse då hennes mor arbetade hos familjen Principaux. Som medföljande tioårig dotter blev hon själv inbjuden till den 14-årige sonens rum. Vad hände? Inte alls ett övergrepp som hennes far fruktade. Eller?

Du går aldrig säker hos NDiaye, här friserar hög som låg verkligheten för att stå ut. Kanske var det hos en helt annan rik familj som den läraktiga flickan mötte en livsstil hennes föräldrar inte förmådde erbjuda. Blev bekräftad och mästrad i samma andetag, och en ursinnigt hårt arbetande klassklättrare föddes.

Tacksamhet blandas med hat. En inre rättegång pågår där pläderande klarsynthet övergår i känslomässigt moras. Vi kan inte rentvå oss från uppväxten, inte heller undgå den förtryckare som finns i oss alla.

Men trots att domptören NDiyae återigen bjuder in till psykets skuggrike är det här hennes ljusaste roman, elegant översatt av Ragna Essén. Familjegemenskap kan uppstå bortom blodsband och patriarkalt förtryck.

Varsågoda bokcirklar! Diskussionsstoff för minst ett dygn.