En resa till Edens lustgård – vid Dödens ö

Isabelle Ståhl skriver suggestivt och stilistiskt säkert i ”Eden”

Barbro Westling

helskärm

”I allt liv finns en rörelse mot död och människan tenderar söka sig till självdestruktivitet och smärta”. Elise är på universitetet och den föreläsande germanistens Freud-ord sjunker in i henne. Hon som redan önskar sig bort ur tillvaron. Hur ska hon härda ut alla år hon har kvar att leva.

Upptakten till Isabelle Ståhls nya roman ”Eden” är stark. Elise hette huvudpersonen i Ståhls debutroman, den Augustnominerade ”Just nu är jag här” (2017) och av allt att döma befinner sig Elise på ungefär samma plats i livet som tidigare. En masteruppsats i konstvetenskap som bara är påbörjad och ett tynande förhållande som just tagit slut. Inga vänner, bara tillfälliga kontakter och träffar. Och en ångest som får allt att flyta och lösas upp.

Med tablettkartor i handväskan mot paniken och påslagen gps för att kunna matcha på Tinder bekräftar Elise dagligen att hon finns. Men hon väntar på någonting större, verklig kontakt och en annan sorts gemenskap, bortom all tomhet, ändlös distraktion och normiga relationer.

I ”Eden” finner hon Johannes och Fredrik, båda forskare i utdöda språk och självmedvetet excentriska. Först på universitetets sommaravslutning och sedan på Elises sommarkurs i tyska. Som ett slags komiska Dupond & Dupont i mörka solglasögon och kavajerna identiskt över armen dyker de upp i Berlin. Det är sommar och helsikes hett och trion bestämmer sig raskt för att resa vidare söderut tillsammans.

Det är lite ”Brideshead revisited” över de ambivalent sammantvinnade Johannes och Fredrik och deras ekonomiska bekymmerslöshet med övernattningslägenhet i Berlin och vänner som lånar ut BMW. De älskar sin bildning och sina klassiska ideal men i illusionslöshet och cynismer är de fullt ut 2023. Alltid lika intellektuellt slagkraftiga talar de i repliker som gjorda för att citeras. I Elises ögon är de attraktiva, både distanserat självmedvetna och skyddslösa.

Är de också uppfunna av henne? Projiceringar av hennes längtan efter en verkligare kontakt, framkallad av bilder av mörka bergslandskap och en historia som sträcker sig längre tillbaka än till hennes eget liv. Johannes sätter passande nog bara upp en regel för trions samvaro. Inga biografiska detaljer och livshistorier. Det vill säga, författaren är fri att dikta.

Medan trion självmedicinerar och tar droger ihop snitslar romanen elegant banan via Wagners Rhenguld och Heidegger mot det mytiska förgångna och det ursprungligas eviga landskap som det låter sig upplevas från tyska småvägar och Autobahn.

Uråldriga ekar, flyende morkullor och fysiskt krävande strapatser kantar återvändandet till Edens lustgård och Elises upplevelse av en ny enhet i det ensligt belägna stenhuset som trion fått låna. Gemenskapen som där tar form är strikt efter kön. Johannes och Fredrik är de som samtalar. Elise tar (lycklig) hand om köket och det husliga medan männen går på jakt. Allt blir mer och mer kroppsligt, den intensiva hungern, de hotande djuren, slagen och blodet som rinner, njutningen av bettet i köttet när hon ligger med båda männen samtidigt.

Ståhl skriver så suggestivt och stilistiskt säkert att hon täpper igen de revor av misstro som då och då uppstår under läsningen. Det är först i efterhand man ser ledtrådarna glimma utmed vägen. Att Elises uppsats handlar om Stendhalsyndromet, att den orakellika Adina, även hon forskare i ”antik grekiska” är den som råder Elise att ta med Johannes och Fredrik någonstans ”närmare livet” med löftet: ”De kommer att följa dig”.

Ståhls på samma gång täta och äventyrliga prosa lyckas nästan helt med att mana fram och förkroppsliga idén om en mer ursprunglig tillvaro. En Edens lustgård i stark närhet av Dödens ö. Smart demonstrerar hon vad fiktionen är mäktig och vad idén om en återgång till ”det naturliga” kan innebära. ”Eden” får åtminstone mig att ivrigt vänta på nästa bok om Elise.