”Linda Skugge”

Åsa Linderborg om en fejkad äkthet

helskärm

Linda Skugge är besviken över att hennes ”utvik” inte har skapat debatt, det vill säga publicitet. Men när hon nu ger ut sina dagböcker från ungdomsåren måste man ändå ge henne uppmärksamhet. Så här är en artikel om Linda Skugge. Trots allt. Eller om ”Linda Skugge”. Det beror på hur man ser det.

Nästan allt hon skriver om handlar om henne själv: ”Jag bara skriver om mitt liv, det är vad jag gör” (Bon nr 20/04). Hon menar sig vara sann - hon är, till skillnad från andra, ärlig - hon är på riktigt. Hon säger vad hon tycker, hon kryper inte, hon hycklar aldrig. Hon är Linda Skugge. Men kan man vara autentisk i denna mening?

När Skugge viker ut sig osminkad och orakad, vill hon visa ”the truth”. Detta är i konsekvens med hennes skrivande sedan flera år, men visar också en beundransvärd vilja till dekonstruktion: kvinnan är inte skapt såsom media förespeglar. Handlingen i sig visar att postmodernismen och feminismen är samma andas barn; man vill rasera myterna. Men för att detta skall lyckas krävs att Skugge gör ett riktigt utvik; att hon ger sig in i fiendelandet Café och fläker ut sig naken inför någon av deras egna fotografer. Det är bara i den kontexten som en platt byst kan säga ”Fuck you!”

Men Skugge vågade inte låta sig plåtas av flickfotografen Bingo Rimér, eftersom han skulle få henne att känna sig otrygg. Hon valde att ställa konstnärsvännen Annika von Hausswolff bakom kameran. Skugge ville behålla underkläderna på och inte posera porrigt. Därmed förlorade utviket i autenticitet, då den underordning som utvikningsflickor, enligt Skugge, hamnar i framför kameran, inte fanns i situationen. Och bilderna blev mer som ett stilleben än ett Shut the fuck up fuckface. Hon vill ”inte ens kalla dem för ett utvik” (Expressen 9/8).

I högst respektabla Bon, där bilderna till slut hamnade, framgår att idén väcktes när hennes nya bok, Men mest av allt vill jag hångla med nån - Linda Skugges dagbok 91-93, skulle lanseras. Hon viker alltså ut sig för att få en skjuts i den egna karriären, inte olikt Robinson-Emma - häcklad i Skugges krönikor - som vill sälja skivor genom att exponera brösten. Vad som skiljer dem åt är att Skugge, förutom att sälja sin bok, även vill problematisera porrbranschen, en strategi som misslyckades. Samtidigt är det högst troligt att inte ens ett riktigt utvik hade lyckats; varför skulle inte Cafés läsare kunna runka till Skugges håriga sköte?

Skugge har alltså inte enbart de goda intentioner som många av oss har hållit henne högt för. Hon begår inte offentligt våld på sig själv i syfte att bekämpa gubbslemmen; hon vill sälja böcker.

Som ett dokument över den autentiska Linda Skugge är dagboken oduglig. Texten är satt med ett typsnitt som liknar handskrift, men som inte är det. Det illustrerande klottret är ritat av någon annan. Dagboken är dessutom sållad för att inte lämna ut familjen och den är (obegripligt nog) språkbehandlad. Alla möjligheter till autenticitet - vilket är dagboksgenrens förutsättning - går därmed förlorade.

Återstår gör anteckningar av följande slag: ”Måndagen den 22 feb. Mått pyton. Vet ej varför. Efter mens. Eller är jag sjuk. Eller är jag trött. Klockan är halv åtta och jag är totalt slut.” Eller: ”Söndagen den 5 maj. Studentskiva på Tyrol. Astråkig bordhskavaljetl. Värdo musikjla.dak iadj Trååkigt låångtrååkit linuss gulli hlkha fulllöjj skitfullll.” 1095 likadana noteringar om att hon är ful, full och finnig. Hon är kär i fel personer och får aldrig knulla.

Varför ger hon ut det här? Är det för att ge en röst åt ”de unga brudarna”? Skugges stora bidrag är ju att hon har satt ord på det där som bubblar inom unga tjejer men som de inte vågar tala om. Men i jämförelse med vad hon har gett ut tidigare är dagboken en stor besvikelse. Och hon förväxlar sin egen känsla av utanförskap med generell underordning. Samtidigt lider hon av en abnorm självöverskattning: Skugges uppväxt är - liksom hennes kropp - hennes egen.

Publiceringen handlar lika mycket som ”utviket” om att bygga upp den autentiska Linda Skugge, en myt som säljer. Eller också är det så enkelt att hon bara vill ha uppmärksamhet och griper desperat efter något att skicka i tryck. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Linda Skugge är ett fenomen. Hon är ett fenomen för sig med en läsekrets som är få skribenter förunnad, och det är också få som har ett sånt tryck i pennan som hon. Men hon är också ett fenomen i sig, som ett utryck för den tid och den miljö hon verkar i. Hon symboliserar den ultimata individualismen i en värld där Individen är Hjälten. Könsorden och elakheterna hon levererar lämpar sig väl i en brutaliserad och sexualiserad tid och feminismen i hennes tappning är i alla fall kommersiellt gångbar. Men Skugge har blivit sin egen affärsidés fånge: hon har varit så framgångsrik som den unga och arga Linda Skugge att hon inte kan sluta vara det. Hon tvingas imitera sig själv.

Skugge börjar till och med tappa trovärdighet som feminist. Hur bra och välargumenterad hon än är i debatten mot biologisterna och livmodersromantikerna, kokar hennes feminism alltför ofta ner till att tjejer ska slippa bära stringtrosor; det var inte hos henne som de strejkande kvinnorna i Kommunal kunde söka stöd. Som sliten småbarnsmorsa vill hon ha subventionerad städ- och hemhjälp - egenintresse på bekostnad av andra kvinnor. Hennes feminism riskerar att haverera eftersom hon alltid utgår ifrån sig själv.

Linda Skugge är ett gott exempel på att det sällan är meningsfullt att tala om autentiskt och oäkta, sant och osant etcetera. Säger man att något är osant säger man också att det finns något som är sant, och även när det gör det, är det svårt att gestalta det. Språket, om inte annat, sätter gränserna. Problemet är att Skugge bygger ett monument kring sig själv som sann och autentisk, när hon i själva verket fegar ur. Både bilderna och dagboken som gör anspråk på att visa ”the truth” är iscensatta. Genom att göra så upprätthåller hon en skillnad mellan sitt ”autentiska jag” och sitt ”offentliga jag” - mellan Linda Skugge och ”Linda Skugge”. Något annat är inte heller möjligt, men det är just i glappet mellan att påstå sig vara äkta och ändå fejka som trovärdigheten går förlorad.

Dagbok

Linda Skugge

MEN MEST AV ALLT VILL JAG HÅNGLA MED NÅN - Linda Skugges dagbok 91-93

Åsa Linderborg