Hackande episk motor

Lennart Bromander om den avslutande delen i Lars Sunds trilogi

Med Eriks bok slutför Lars Sund sin romansvit om den österbottniska lanthandlerskan Hanna och henne släkt. Den fick sin succéöppning med Colorado Avenue 1991 och fortsättning med Lanthandlerskans son några år senare. Colorado Avenue var en vital roman, fyndigt turnerad som släkt- och landsdelsepos och blev ett rejält och välförtjänt genombrott för Lars Sund. Författaren ville dock täcka hela det tjugonde århundradet och ordentligt följa Hanna och hennes ättlingar fram till nutid och då krävdes ytterligare romaner. För säkerhets skull har han nu gjort tredje delens huvudperson, Hannas år 2003 avlidna dotterson Erik, till homosexuell och barnlös, så den här gången finns ingen möjlighet till fortsättning.

Erik, finländsk patriot och framgångsrik CIA-agent, är alltså centralgestalt, men Lars Sund ser till att också ge ordentligt utrymme åt hans kusin trafikrådet Margareta och hennes man konstnären Charles Holm liksom åt lanthandlerskans dotter Ida. Hur modernitetens utveckling gestaltat sig i södra Österbotten under nittonhundratalet tecknas på bredden och allt sätts omsorgsfullt in i tidens storpolitiska historia – nja, inte alltid så omsorgsfullt, här hävdas till exempel, att Janos Kadar krävde Ungerns utträde ur Warszawapakten 1956 (det var Imre Nagy, som gjorde det, medan Kadar tvärtom var Sovjetunionens handgångne man).

Det är annars ett lyckat grepp att låta huvudpersonen Erik involveras i underrättelseverksamhet under kriget och som en följd enrolleras i USA:s efterkrigskamp mot kommunismen. Det har givit naturliga möjligheter att foga in Österbotten i stora världen och samtidigt skapa spännande intrigtrådar. Lars Sund lär få behålla sina många läsare även dessa sista 553 sidor, men ändå är det mest fråga om en arbetsseger, där man anar mer av beslutsamhet och plikt än riktig berättarlust bakom resultatet.

Lars Sund kallar själv sin berättarmetod för episk realism, och den flödar i Colorado Avenue naturligt och utan besvärande intrång av berättaren själv. Perspektiv och tempo skiftar på ett omväxlande sätt och romanen är präglad av en berättarlust som är direkt smittande på läsaren. I Eriks bok snubblar författaren in i texten ideligen och han tycks ha fått personliga problem med sin episka realism. När Erik tänker för sig själv beskriver författaren gärna och litet omständligt hur han för in en sond i Eriks bakhuvud för att ta reda på innehållet och när Erik möter en annan agent för ett hemligt samtal smyger berättaren i buskarna med klumpig inspelningsapparatur. Att Erik efter många år utomlands är på hemväg i en hyrbil beskrivs genom en satellit som fångar in bilen på dess väg genom Finland, varefter bilmotorn ingående beskrivs som förklaring till att bilen rör sig framåt. Avsnittet vittnar lika åskådligt om en perfekt bilmotor som om en svårt hackande episk motor.

Att Sund ofta låter ett antal avdöda ortsbor diskutera skeendet med författaren ger till att börja med roande poänger, men de ständigt återkommande spökena blir snart tröttsamma.

Författarens piruetterande kring sin berättarmetod indikerar inte bara en misstro mot den egna metoden utan också mot läsaren. De allra flesta läsare kan utan svårighet skilja på olika fiktionsnivåer och accepterar det val författaren gjort bara han är konsekvent. Vem uppskattar en författare som ständigt ursäktar sig?

När en författare känner att den här historien bara måste han få berätta för oss uppstår aldrig fiktionsproblem.

Roman

Lars Sund

Lennart Bromander