Stark och sann
Publicerad 2015-12-18
Kommunisten Alfons Andersson förtjänar fler böcker
Många öden ryms i folkhemmet.
I Kjell Erikssons roman Att skjuta hästar möter vi Alfons Andersson, lantarbetarson från Björklinge i Uppland. Han ska snart fylla hundra år. Vad Alfons har försörjt sig på sedan han slutade som formare på Upsala-Ekeby får vi inte veta, men hans son är en uppskattad travtränare och hans hustru har problem med nerverna.
Ingen vet att signaturen ”David” som Alfons brukar använda när han skriver artiklar i den kommunistiska pressen är en hyllning till en anarkist från Genua, en kamrat från den Internationella brigaden.
Huvudhandlingen i Att skjuta hästar utspelar sig under några månader den iskalla vårvintern 1938, då Alfons och fem andra brigadister hamnat bakom fascisternas linjer i Aragonien efter nederlaget vid Teruel. De försöker ta sig till den republikanska sidan. På vägen genomför de några lyckade attacker mot enstaka förband på Francosidan.
Alfons kamrater verkar i förstone vara en samling nationella klichéer – en kvick och gatusmart New Yorkjude, en lättrörd och matglad italienare, en temperamentsfull fransman, en brittisk överklassare med alkoholproblem och en stel och fyrkantig tysk. Men Eriksson är en skickligare författare än så – klichéerna får liv, överraskar och förändras.
I de magra bergsbyarna kan man inte vara säker på vem som är vän och vem som är fiende. Civilbefolkningens sympatier har förbehåll; om brigadisterna genomför en lyckad attack är det byborna som får ta straffet när fascisterna kommer tillbaka för att hämnas.
Fjolårets strider mellan kommunister och anarkister i Barcelona berör inte gruppen på djupet. Det som avgör hur en kamrat bedöms är handlingarna, inte åsikterna. De gör vad som måste göras – även när det innebär att slakta ett par praktfulla hästar, vilket är det krigsminne som i efterhand plågar Alfons Andersson mest. Han är sprungen ur den uppländska leran till språk och temperament, en trovärdig representant för de femtiotusen frivilliga som inte hade något annat att ge bort än sina liv.
Att skjuta hästar är en stark och sann berättelse, lika sorgsen som sin titel. Fascisterna som gruppen tar livet av är tvångsrekryterade unga pojkar. Alfons och hans kamrater verkar lika medvetna om det kommande nederlaget som författaren. Boken briljerar aldrig med sin dramatik men stannar länge hos läsaren efteråt.
Jag kan inte låta bli att undra om Kjell Eriksson ursprungligen tänkt skriva fler böcker om Alfons Andersson. I slutet på boken låter Alfons sig värvas till illegalt arbete för Kominterns räkning i vad som i Sverige kom att kallas Wollweberligan. Denna spännande historia klaras av på en halv sida i efterordet. Det är synd – om någon är rätt författare för ämnet så är det Kjell Eriksson.
