Gammeldags flanör med härlig swing
Publicerad 2015-09-18
Ingen plast från en av Sveriges mest läsvärda poeter
Stilleben på diskbänken: Rosa wettexduk, röd diskborste, gul plastflaska som glatt ropar Yes! Där har vi, i en dikt i den nya boken Från vinter till vinter, en god del av Gunnar Hardings estetik. Han tillhör den gren av modernismen som föddes vid förra sekelskiftet och landade i popkonsten och beatpoesin, men han har också en stark känsla för modernismens andra och mer esoteriska gren.
Man kan se dem förenade i en lysande porträttdikt där Rainer Maria Rilke promenerar omkring som en sädesärla ”om man nu kan tänka sig en sådan fågel/med hatt, spatserkäpp och damasker”.
Naivismen har alltid roat Harding, men Rilkeporträttet landar i de svindlande inre bilderna, i jagets rena tomhet.
Gunnar Harding släpper aldrig humorn ur sikte. Hans lyckliga lyriska skoltid är 60-talet med dess livlighet och fantasterier, dess öppningar mot populärkultur och allehanda moderniteter - allt på den där diskbänken är ju av plast - allt modernt är gjort av plast. Han skriver lika gärna om Biggles som om romantiska poeter - men där är färgskalan mer dämpad och strimmad av ångest.
Hans dikt har alltid en tänkt publik hur enslig den än må vara, och det märks i färgskalan som, hur subtil den än är, alltid ropar: titta hit! Versen saknar beat, men i stället har den swing så att det gungar om den.
Stämningsläget är, med en del undantag, ganska vemodigt i den nya samlingen. Det är efter skilsmässan, på väg in i något som kan vara ålderdomen. Gemenskaper har lösts upp, och nya bildas inte så lätt längre. En sommar i Dalarna glimtar dock till mellan vinter och vinter. Gammal poesi och bildkonst har fortfarande nycklar in till livsnerven.
Den förandligade Rilke och den drogsvettige Baudelaire är kvar från den gamla poetiska vänkretsen. Man bör minnas att Gunnar Harding är den som förmedlat mest och bäst till svenska från den stora poesitraditionen i storstilade tolkningsprojekt. Men Rilke har han ju inte översatt än? Dags!
Visst börjar Gunnar Hardings poetiska ideal få en viss ålderspatina, men de lyser i klara färger ändå. Av plast var de tydligen inte gjorda. Pensionärstillvaron är inte allt igenom gjord av skräp och förgängelse. Alla medmänniskor har inte förvandlats till skyltdockor, inte ännu. Blommorna lyser i blomsterhandlarens fönster, men han köper inte med sig några hem - det gör inte ensamstående äldre herrar. Han låter dem stanna i gatubilden, och de gör sig mycket bra där. Modernismen är ett storstadsfenomen, och Gunnar Harding är en gammeldags flanör på dagens gator.
Den som vill avföra honom ur samtidspoesin bevisar därmed bara sin egen formidabla tråkighet. Gunnar Harding är fortfarande en av våra mest läs- och älskansvärda poeter.
