Mamma ville att jag skulle bli präst

P O Enquist nya bok om pingstkyrkans grundare handlar om hans mor Maja

P O Enquist är ett väckelserörelsens barnbarn.

Han växte upp med bönemöten, skuld och skam och synd och Jesu blod.

– Det var en nyttig uppväxt om man skulle bli författare. Skulle man bli något annat var den inte särskilt nyttig.

Nu har han skrivit en roman om Lewi Pethrus, pingstkyrkans grundare, en ”Guds Per Albin”.

helskärm

– Han är den störste andlige ledare vi haft och kommer att få. Historien om honom är nästan som en amerikansk framgångssaga.

I dag håller Lewi Pethrus namn på att glömmas bort, trots att det trossamfund han byggde upp numera har över 270 miljoner medlemmar över hela världen.

– Dessutom växer den hela tiden. Pingstkyrkan har blivit en tredjevärldenrörelse. Bara i Brasilien finns 30 miljoner medlemmar och det är helt Lewis förtjänst.

I Sverige har däremot pingströrelsen stagnerat.

– Den är lite grön, lite vegan, lite mission, lite allt möjligt.

Och det var länge sen syndakatalogen försvann, den som förbjöd allt samröre med kortspel, teater och bio, för att inte tala om alkohol, rökning och sex före äktenskapet.

Men på 1930- och 40-talen, när P O Enquist var pojke, var den i högsta grad aktuell, även inom Evangeliska fosterlandsstiftelsen i vilken hans mamma var en varmt troende medlem.

I boken berättar han hur han vid femton års ålder smög iväg till Bureå Folkets hus och såg en filmatisering av Einar Wallquists lappmarksroman ”Kan doktorn komma?”. Några dagar senare när han handtorkade disken åt sin mamma använde han plötsligt en ny teknik. Han tog en trave tallrikar, torkade travens under – och översida och placerade sedan den översta tallriken underst.

Modern frågade honom då i skarp ton varför han gjorde så och var han lärt sig det. Och då erkände han filmbesöket. ”Där ser man vad allt ont man kan lära på bion”, sade hon med tårar i ögonen. Och på kvällen föll de gemensamt på knä och fick förlåtelse genom Frälsarens nåd.

P O Enquist har tillägnat sin mamma den nya boken ”Lewis resa”.

– Den handlar i hög grad om henne och hennes liv. Hon var en del av det kvinnohav som utgjorde basen för väckelserörelsen.

Enquists mor Maja var folkskolärare och blev tidigt änka. Hon ägnade sig åt aktivt föreningsarbete och hennes intresse för omvärlden sträckte sig längre bort än till de västerbottniska byarna Hjoggböle och Sjöbotten.

– Hon förtryckte mig aldrig, hon hade respekt för mig och ingav mig en känsla av att jag dög. Men hon var lite förbryllad över mitt yrkesval. Hon hade hoppats att jag skulle bli präst. Ännu långt upp i åren sa hon till mig: Det är inte för sent än.

– Min pappa dog när jag var sex månader. Han blev bara 32 år. Så jag har ingen fadersbindning och det är helt igenom gott. Det är skillnad på att ha en pappa som överger en, som inte bryr sig och en genomgod som uppstigit till himlen. Därifrån kunde han inte komma ned och predika för mig vad jag skulle göra. Det är nästan idealet. Jag rekommenderar alla att ha ett tidigt död far.

P O Enquist har i sitt eget liv brutit mot de flesta påbuden i syndakatalogen.

– Nej, jag har inget dåligt samvete. Jag gjorde en mjuklandning i den moderna världen. När jag var 16 år började jag i gymnasiet i Skellefteå och bodde inackorderad. Sen gjorde jag lumpen och började läsa i Uppsala. Jag gled sakta in en annan tillvaro i en annan tid.

– Men numera har jag insett att de värderingar jag fick under mina första femton år sitter fast, även om jag börjat tänka en del själv. Jag är otroligt präglad av väckelserörelsen och det var därför jag måste skriva den här boken.

I två år, tio timmar om dagen, sju dagar i veckan har han arbetat med sitt manus.

– Det har varit så roligt! Känner man sig lika lycklig som jag har gjort då vill man säga någonting. Allt annat är krampaktigt tjafs.

P O Enquists boktips till...

Tre svar från P O Enquist

FAKTA/Per Olov Enquist

Ingalill Mosander