Jag hade önskat mycket mer passion
Lena Einhorns ”En låda apelsiner” är viktig men sval
Publicerad 2023-02-20
Lena Einhorns nya roman En låda apelsiner är ett porträtt av en motsägelsefull pappa och hans livslögner. Av en pojke som lever i en nästan för stark symbios med föräldern, i tillit och lojalitet. Och av en sorglig och trasig bakgrundshistoria som kastar skuggor över berättelsen liksom från slutet.
Alla Lena Einhorns böcker har haft en verklig person i centrum: vare sig de skildrat hennes mamma, Greta Garbo eller författaren själv, eller om de velat ta heder och ära av Anders Tegnell eller spekulerat om den historiske Jesus.
Den nya romanen har även den en dokumentär grund, med en dramatisk förhistoria: vännen Jackie Jakubowski, känd som debattör och redaktör för Judisk krönika, berättar under en lunch om sin uppväxt för Einhorn, om sina tidigaste år i Polen och åren kring hans och hans pappas flykt till Sverige.
Einhorn och Jakubowski är överens om att historien förtjänar att berättas i bokform; Jakubowski själv hinner inte innan han drabbas av svår sjukdom och avlider. Uppdraget tillfaller Einhorn. Hennes egen släkts historia har stora likheter med Jakubowskis, det lär ha gjort arbetet ännu viktigare.
En låda apelsiner är då en kärlekshandling och ett minnesarbete. Den historiska stormens ögon återfinns i det dubbelt ohyggliga ödet för Polens judar: först nästan utplånade av nazisterna, därpå förföljda och bortjagade av den polska kommunistregimen i slutet av 1960-talet.
Första gången som tragedi, andra gången som tragedi: blotta tanken på hur Förintelsens överlevare drygt tjugo år senare hemsöks av statlig antisemitism är snudd på outhärdlig. Einhorns skildring av de polska inrikespolitiska konflikterna, de massiva trakasserierna och massflykten av statslösa polska judar är en viktig historielektion.
Till hjälp att berätta om Jackie Jakubowskis barndom i Polen och flykt till Sverige, har Lena Einhorn haft två intervjuer med Jakubowski och en låda dokument och fotografier.
Det kan förklara bristen på målande detaljer i romanen. Texten består av huvudpersonens tankar, långa dialoger och sakliga beskrivningar, nästan utan färg och lukt. Det blir abstrakt mitt i all saklighet och försvagar den dramatiska effekten.
Jag skulle önska att Einhorn under skrivandet, istället för att gå den svala vägen, hade mobiliserat om så bara en bråkdel av sin passion gentemot Anders Tegnell. Den våldsamma glöden hade gett prosan en skjuts. Einhorn har hyllats för sin avskalade stil, här skapar den allt för många slaka satser.
Efter läsningen lever främst bilden av pappan kvar i mig. Det är porträttet av en man som inte låter sig porträtteras, han är ständigt undanglidande, driven av skräck, förnekelse och en förtvivlad livshunger, på flykt under hela sitt liv, ända tills flykten stannar upp, i slummen i Bergsjön utanför Göteborg – varefter lungcancern, resultatet av ett rökande liv, definitivt drar i handbromsen.
Detta fadersporträtt påminner om Susan Faludis oförglömliga Mörkrummet (2016). Den skildrar hur andra världskrigets trauman spökar genom en pappa som förlorat kontakten med vad vissa skulle kalla den sanna verkligheten, som trixar och skämtar sig genom en tillvaro som är genomdränkt av skräck.
Den berömda judiska humorn tycks ha varit ett livsvatten och en överlevnadsmetod för Jakubowskis pappa "Staś", på samma sätt som ett desperat skämtande tycks vara en nödvändighet för många andra ledsna pappor i vår värld. Tyvärr framträder denna humor bara indirekt i Einhorns text.
Det är synd, för starkare kontraster – mellan ljus och mörker, hopplöshet och uppror – hade lockat till fler tårar och upprättat en djupare inlevelse hos den som vill vara med och känna med.
