Randfenomen en gripande Kraftsamling
Publicerad 2015-03-06
Mjukt berättande struktur i nya diktsamlingen
Om det finns en väg att följa i Åsa Maria Krafts diktsamlingar är den väldigt brokig och tricksig, ”ännu inte uppritad, standardiserad” som det står i början av nya boken Randfenomen.
I den här poesin ympas skilda företeelser och motiv samman, med sina respektive betydelser och auktoriteter, faktan och myter, för att liksom forska fram ett lyriskt, civilisationskritiskt projekt. Ofta med humor. Sällan med en klar slutsats. ”I varje puppa finns förutsättningen för en ny skapelse”, som det står. Jag ser alltid ett Skalman-laboratorium framför mig när jag läser Kraft.
De marginalhändelser som Kraft kopplar ihop och bygger sin lyriska prosa kring den här gången spänner från oidentifierade helgon i medeltida bilder till det sista levande biet i en inte alls avlägsen framtid. Barnaföderskornas skyddshelgon Margareta kedjas samman med modersgudinnan Kybele, som för oss till bidrottningen.
Bisamhället tar oss till människokollektivet, som utgör helgonets själva konstruktion: ”Ett helgon är en sammanfattning av en social rörelse”. Ett marginaliserat helgon ser det sista biet om några år. Eller om det är biet som ser genom sina fasettögon, så att ljus och färger bryts annorlunda när de framträder i dikten. Det är i alla fall mänsklighetens fel att det går dåligt.
Det jag fäster mig vid i denna trassliga, poetiska berättelse är Krafts sätt att surra ihop fenomenen bilder och kollektivitet, för att teckna en sorts ambivalens eller dubbelhet: Helgonet, den förtätade gestalten, svarar mot människornas utsatthet och längtan, blir något att samlas kring, dela.
Samtidigt omöjliggör den enskilda blickens godtycke en ihållande gemensamhet: ”Så ska alla dessa vilsna liknelser ut på nya murars väggar, så ska horder av de som säger sig minnas forma en berättelse till en bild som måste uttolkas och vidareföras i nya bilder, och nya uttolkningar. Vad ska allt detta tjäna till, annat än att leda fel.”
Kraft ägnar sig just åt sådana kreativa vantolkningar i en serie ekfraser – lyriska bildbeskrivningar – av knäppa, oväntat roliga medeltida bilder, återgivna på bokens försättsblad: Helgonet rider på pantern och hör en röst. Elefanten välter över draken som dödat den.
Att bokens alla texter är satta som helt jämnt avstavade, stående trianglar understryker infångandet, bildgörandet. Också den här dikten kokar ner och sammanfattar, och låter sig tolkas vidare.
Det är ganska krångligt. En knöligt och excentriskt iscensatt krånglighet. Och jag har tidigare ofta irriterat mig på det kryptiskt oavslutade som uppstått ur det stramt myllrande Kraftska poesilaboratoriet.
Men den här gången finner jag mig ganska gripen. Som om jag fått tillträde till en vackert och brutalt tänkande diktvärld, där jag tidigare känt mig förvirrad och utestängd. Det finns en mjukt berättande struktur i Randfenomen som gör att man kan följa med på den där ännu inte utstakade vägen, som leder genom de tvära kasten och det emellanåt mystiska. Som tar en till precisa, men allt annat än honungssöta, byggen till formuleringar. Sakralt tunga och sticksiga.
Som denna bild av en normaliserad mänsklig individualism: ”En tid av allmän migrän, av ljus kapitaliserat i varje mänskligt huvud, små hårda stenar burna så länge att de glömts, tas för mänsklig natur.”
