Stjärnan som brann

Anders Paulrud läser romanen om Nurejev - champagnen, älskarna, ensamheten

Scenen är magnifik: Operan i Paris, säsongen 1961. Jublet tar inte slut. Otaliga gånger ropas han in, Rudolf Nurejev, dansaren, geniet, den arrogante tataren med de höga, vackra kindbenen.

Upp på scenen kastades hundrafrancsedlar, ett paket ryskt te, påskliljor stulna i Louvrens trädgårdar, så mycket blommor att scenarbetarna sålde dem till beundrarna vid sceningången, här flög en minkkappa genom luften, och arton trosor skickades upp – för första gången i Parisoperans historia – och här kom ett värdefullt ryskt mynt före revolutionen, dussintals erotiska fotografier av kvinnor med namn och telefonnummer, här kom dödshot och hotellnycklar och ett kort med texten: ”Ni har förrått revolutionen.”

Ja, herregud.

Det var Nurejevs första säsong utomlands. Han hade hoppat av. Han var en ”icke–person” i sitt hemland och hade ett långt fängelsestraff att vänta om han återvände till Sovjetunionen.

Tjugo år tidigare är scenen en annan: kriget rasar, vintrarna är svinkalla. Zjukov talar i radion till de sönderfrusna soldaterna i fält. Och Stalin håller tal med rösten full av svart bröd och sött te. Den unge Nurejev, med diminutiverna Rudik eller Rudi, åker skridskor, han hoppar och vänder, gör piruetter, och i isen rispas de första mönstren till det som skulle bli hans liv: dansen. Han dansar för de skadade soldaterna på sjukhuset hemma i Ufa, han dansar för arbetarna på oljeraffinaderiet. Han läser Dans och realism bortom borgarklassen. Dansens form i Sovjetunionen. Koreografisk struktur för ett nytt samhälle. Han har boken i skolväskan, han slår upp alla de franska danstermerna i systerns lexikon.

Och så växer han till sig. Han suger in allt som har med dansen att göra. Han har ett fräckt leende på läpparna. Och han tränar och tränar: ”Jag måste lära mig. Dansa med hela kroppen.” Han är ännu omedveten om sin kropp, men han, den fattige landsortspojken, kan redan nästan allt, och vid fjortons års ålder använder han de förnäma franska dansbegreppen; port de bras, royales, tours jetés, brisés, fouéttes. Hans första lärarinna i dans, Elena Vojtovitj, en kvinna med skarpa ögon och håret uppsatt i en sträng knut, ser den unge pojken svepa sig upp i luften och stanna där”

Jag läser Colum McCanns underbara roman Dansare. Klockan är halv tre på natten och jag kan inte sluta. Hur ofta händer det nuförtiden? Men så handlar det om en riktigt bra bok, en litterär dramadokumentär med hög närvarokänsla, fullt i klass med Doctorows Ragtime.

Hårt arbete. Blod i dansskorna. Men han dansar gudalikt, snabbt och smidigt och med en kontrollerad linje. Och inte bara det; det finns också något ogripbart över honom, något bortom tanken. Det utomkroppsliga. Och han stannar allt längre perioder i luften, tar ”en paus däruppe” som en gång den store Nijinsky sa. Han lagar trikåerna, tvättar benvärmarna. Skaffar tandborste. Köper honung till teet. När han är nitton dansar han på Kirovteatern i Leningrad. Han är nästan alltid i repetitionslokalen.

Och han är, när gatulysena har släckts och skuggorna sugits upp av mörkret, på Jakaterinatorget, bland Leningrads goluboj, de ljusblåa pojkarna, ”de perversa”; nervösa skratt, andedräkt, kyssar, svett på kragen och i skrevet. Han går dit ibland – hans ansikte är känt från tidningssidorna, och de andra pojkarna och männen väntar på honom – men han går också till källare och lägenheter.

McCanns bok innehåller många kärleksfulla porträtt.

Av modern hemma i Sovjet.

Av Tom Ashworth, skomakaren vid Covent Garden i London, den lille mannen som till sig själv har sytt ett par specialskor med extra höga klackar så att han kan se bättre från ståplatsläktaren när Arsenal spelar om lördagarna. 1961 syr han de första skorna till den nye världsstjärnan, ”ryssen”, ”kommunisten”.

Här finns ett underbart porträtt av Victor Pareci, en man som den gode Guden har gjort kort så att han lättare ska kunna ”suga av basketbollspelare”, en underbar och uppfinningsrik fjolla som vandrar i morgonljuset på Lower West Side med ”gårdagens synder i mustascherna”.

Och av Margot Fonteyn förstås. Hennes disciplin och värme. Hon som vid femtio års ålder fortfarande kunde lägga båda benen runt halsen. Världens bästa danspar, de uppträdde på alla stora scener i världen. Han är nitton år yngre än hon, han är äregirig som satan, hon har rutinen och hon dansar tills hon är sextio då hon drabbas av livmodercancer.

Naturligtvis skriver McCann också om ”det andra livet”, det utanför dansen. Jetsetlivet: våningar vid Quai Voltaire i Paris och Dakotabyggnaden i New York, umgänget med Grace Kelly, Jean Cocteau, Edith Piaf, Bernstein, och de galna partyna med alla andra kändisar: John Lennon och Yoko Ono, Jacqueline Kennedy, Mick Jagger, ministrar och ambassadörer. Och en ständigt aspackad Truman Capote. Naturligtvis, Truman Capote.

Champagne. Beluga. Orkidéer. Kandelabrar. Hela skiten. Han är tjugotre, Nurejev. Mitt i allt detta gäller träning och åter träning, och han dansar bättre och mer gudalikt än någon annan. ”Dansa med ballen. Hjärnan följer ballen. Flin bakom händer. Jag lät dem hållas, fast jag egentligen borde ha stuckit ner tungan i halsen på dem och perforerat deras tomma hjärtan.”

Han är fräck och rastlös. Och arrogant som helvete. Hans otidigheter och könsord blir fler. Han färdas ideligen mellan New York och Paris, alltid första klass med Concorde eller Lufthansa. Med fötterna på sätet. En av Lufthansas flygvärdinnor ger honom en uppsträckning och säger åt honom att ta ner fötterna. Han svarar att han med lätthet, om hon så behagar, kan placera foten i hennes ”stora, feta tyska arsle”.

Han brinner. För dansen – och för männen och pojkarna som han raggar upp på klubbarna i Paris och New York. Avsugningarna. Rännstensknullen, bastuklubbarna, lastbilsknullen i slakterikvarteren på västra Manhattan. Han knullar hela tiden. Överallt. Till och med i pauserna under dansföreställningarna.

Han är ljusår från Ryssland, han är en annan än den mobbade lille pojken som blev kallad duva, tjej och grodansikte. Han är en stjärna, omåttligt rik på pengar och med hela världen för sina fötter.

En morgon ser Victor honom komma i morgonmörkret. Slakteriområdet; en armada av gula taxibilar längs gatan med slaktkrokarna och djurkropparna. Han är klädd i sin långa skinnrock och med en svindyr indisk kashmirsjal från 1800–talet, basker: ”Här kommer ensamheten och applåderar sig själv hela vägen gatan fram.”

Roman

Anders Paulrud