Med otroheten som familjens historia
Uppdaterad 2012-05-08 | Publicerad 2012-05-07
Litterära uppgörelser av barn till kända personer balanserar ofta på en knivsegg. Är det inte bara ytterligare en bekräftelse på barnets vanmakt när dess historia behöver marknadsföras med hjälp av föräldrarnas magnetism?
Johanna Ekströms barndom utspelar sig i ett hus på Djurgården som kallas Skuggan, med en lillebror och föräldrarna Margareta Ekström och Per Wästberg, bägge bemärkta författare. Det är en smakfull byggnad från 1700-talet, helt igenom estetiskt inredd med tidstrogna möbler. Officiellt är de den lyckligaste, mest resursstarka av familjer, med ett överflödande ekonomiskt och kulturellt kapital. Generositet är ett honnörsord, att dela med sig är ett utslag av den egna vitaliteten. Huset fylls med svensk och internationell kulturelit som passerar revy på sinnligt serverade och avspända middagar. En gång är självaste Olof Palme på besök.
Uppfostran är tillåtande och lätt bohemisk, barnen respekteras som egna unika individer och får vara med i alla sammanhang. Ingen av familjemedlemmarna höjer rösten, om det inte är en antik skål som åker i backen. Som vuxen har Johanna svårt att förstå hur en så privilegierad miljö kunnat ge henne sådana sår, hur den kunnat göra henne så emotionellt handikappad. För visst var hon väl älskad, visst var väl föräldrarna kärleksfulla och stöttande?
Problemet är att de karismatiska föräldrarna i grunden är emotionellt störda, de är livrädda för känsloyttringar som kan vara ett tecken på svaghet. Man ska flyga lätt och svepande en bit över livet, aldrig snubbla, slå sig och skita ner sig. Sorgen har ingen plats i deras perfekt regisserade vardag. Inte heller vreden. Det är en klassisk högborgerlig problematik, skillnaden här är att föräldrarna genom sin officiella framtoning tycks ha hela världen på sin sida. Alla betraktar deras familj som ett föredöme. Vad har ett barn att sätta emot en sådan välsnickrad fasad?
Under ytan finns allvarliga tillitsproblem. Föräldrarna träffades genom en otrohetsaffär vilket lämnat en air av skuld över deras relation. I släkten är otrohet och tillitsproblem ett mönster, som i familjens historieskrivning förvandlas till anekdoter. Men värre är att fadern i hemlighet är ute på nya eskapader. Modern känner något, men hennes oro avfärdas som psykiska problem. Fadern ber henne infernaliskt nog söka läkarhjälp för sin svartsjuka, samtidigt som han fördjupar relationen med sin älskarinna.
Det blir till sist skilsmässa, men innan dess hinner Johanna utveckla både anorexia och därefter ett allvarligt självskadebeteende där hon ständigt super sig redlös och ramlar och slår sig fördärvad. Här är berättelsen skärande självutlämnande. Föräldrarnas reaktion på dotterns problem är överslätande. Själva orden korrumperas i rädslan för att benämna det som sker.
Johanna Ekströms roman är en bok om språket som det stora förräderiet. Med ordens hjälp kan man hålla kvar de man älskar, men bara en kort stund. Sedan blir man likväl övergiven: ”Språket gills inte. För språket är inte sant. Och det jag försöker säga når inte fram. Vreden när jag skriver detta är outsäglig. Den vill inte vara där språket är.”
Uppgörelsen med barndomens språkkontrakt leder inte till erövrandet av ett mer äkta tal. Credot är i stället språklöshetens berättigande, att våga vara i sitt liv utan att ständigt benämna, göra anekdoter. Mitt recensionsexemplar har många understrykningar. Här finns insikter som nästan har karaktären av kloka aforismer, ord för läsaren att ta med sig i det egna livet. Ekströms stil är vacker och stabil, skön utan att briljera. Hon lyckas med att göra det verbala arvet till något alldeles eget, att avklä språket och samtidigt få det att bära.
