Stor minimalism i förpubertal realism
Publicerad 2013-04-05
Helena Österlunds ”Kari 1983” är som en parasit - och oerhört bra
Realismen är mångordig och älskar detaljer. Bara genom att betrakta ordförrådet i Helena Österlunds roman Kari 1983 begriper man att den inte hör hemma i realismen. Tingen är mycket få, ett nytt per sida ungefär. Bokens ibland sidolånga meningar saknar komman, och textens vanligaste ord är ”och”. Allt ställs vid sidan av vartannat i oändliga serier. Orsak och verkan finns inte. Om psykologi går det knappt att tala.
Allt viktigt utspelar sig i själva texten. Det finns likheter med språkmaterialisternas program där allt ligger i samma språkplan. Berättarrösten ersätts av en stil eller, om man ska vara lite elak, ett maner. Stilen är förpubertal, programmatiskt icke-vuxen. Jag får också associationer till en behavioristiskt inspirerad romankonst upptagen av det som syns och i envis vägran inför det inre livet. Men Helena Österlund överskrider sina eventuella inspirationskällor och gör något alldeles eget.
Handling? Tja. En flicka på tolv står bland tallarna vid en sjö på Södertörn. Det är kring henne allt händer, men hon för inte ordet, det är hennes språkspel som är huvudperson. På stranden ligger högvis med död genomskinlig fisk. Hon träffar en pojke som heter Kari precis som hon själv, och hon hatar honom för det. Det blir natt. Hon tar pojkens kniv. Hon hittar två döda svanar. Hon möter en järv och byter hjärta med den – kniven kommer till nytta. Ytterligare ett dygn går, och hon möter pojken igen. De går ”hem” tillsammans.
Detta ”hem” är nästan det enda i boken som antyder att de båda Kari har en historia, ett socialt sammanhang. Annars råder ett febrigt nu med myggsurr och flugor och tysta fåglar i träden. Naturen äter och äts inne i skogen. En björn dödar ett rådjur. En uggla slår en ekorre. Hela boken är insvept i en sötsur lukt av förruttnelse. Men stanken blir aldrig tecken för något annat. Det där som luktar luktar bara av det där som det luktar av – för att travestera en vanlig språklig figur i texten.
Den minimalistiska stilen säger nej tack till alla tolkningar. Man måste akta sig för att läsa in till exempel ett dubbelgångarmotiv eller en magisk idé om föreningen med ett totemdjur som för till nästa stadium på väg mot vuxenheten. Att kalla boken för ”pubertetsskildring” skulle vara ett dåligt skämt. Texten bara är – olidligt spännande och urtråkig på samma gång, intensiv och enerverande långsam.
Varför vill jag utsätta mig för det här? Texten äter sig in i mitt medvetande, sätter sig där som en parasit. Varför är den så oerhört bra? Kanske för att jag tvingas ut ur min vanliga uppfattning om vad litteratur är och sedan lämnas ensam och förvirrad i ett alldeles nytt landskap. Jag befinner mig i nästa universum, och det liknar på pricken mitt eget men är gjort av en annan materia.
Kari 1983 är Helena Österlunds andra bok. Vi måste hålla henne under uppsikt framöver så att hon inte välter den invanda samtidslitteraturen överända. Redan nu tycker jag att alla de där autofiktiva böckerna som alla pratar om ligger och luktar som ruttnande genomskinliga fiskar vid en sjö på Södertörn.
