Det är tabu att bli psykotisk

Skärgårds-
doktorns författarinna är aktuell med ny självutlämnande roman

Gunilla Linn Persson är kvinnan bakom tv-serien ”Skärgårdsdoktorn”.

Samtidigt som hon skrev avsnitt efter avsnitt utvecklades hennes eget liv till ett inferno med missfall, psykoser och uppbrott.

– Jag visste inte att man kunde tappa förståndet av sorg.

helskärm

Nästa vecka kommer hennes självbiografiska roman ”Livstecken”. Den är självutlämnande, skakande och känns som ett knytnävsslag i magen.

– Man kommer till en punkt när man säger: Jag har ingenting att förlora. Det finns ingenting kvar. Och när man är totalt avklädd kan man vara fullständigt ärlig. Jag satte mig vid maskinen och tänkte: Nu skiter jag i allting! Och sedan skrev jag bara rakt på. Därefter följde ett långt år när hon vägde för och emot. Skulle hon verkligen ge ut det här? Det var jättesvårt.

– Varje torsdag går jag i terapi. Jag ser på kvinnorna i väntrummet, kvinnor som kanske har man, barn och arbete, kvinnor i min ålder med ett ansvarsområde. Vi försöker bringa reda i en situation som är väldigt besvärlig. Det jag kände så starkt är hur belastat det fortfarande år 2000 är att bli psykotisk – ungefär som att få kräftan på 1940-talet. Det är som att slänga en bomb i sitt eget liv.

– Men det går att komma tillbaka, man är ingen kroniker. I dag finns det bra mediciner och terapier som inte fanns för 20 år sedan. Det är ett av de meddelanden ”Livstecken” innehåller. Eftersom jag kan skriva kände jag det som plikt att berätta min historia. Jag tror många människor kan känna igen sig åtminstone i vissa delar.

Beslutet att publicera boken underlättades också av att hennes vuxna döttrar gav henne en fin present på mors dag – de hade läst manuset och uppmanade henne att ge ut det.

– Det var som om jag släpande omkring på en väska med oframkallade filmer. Det var mycket plågsamt att se tillbaka.

1995 fick hon ett sent missfall. 1996 fick hon sin första psykos. 1997 gick hon igenom en skilsmässa och fick en ny psykos. Ekonomiskt förlorade hon allt. Huset i skärgården, båtarna,

bilarna. Som mamma förlorade hon två av sina fyra barn. Styvbarnen vände henne

ryggen.

1998 hade hon mött en ny man, blivit gravid vid 41 års ålder och födde en flicka med Downs syndrom, som fick genomgå en svår operation för att överleva.

På hösten samma år blev hon misshandlad av sin nya man och gick in i en tredje psykos.

1999 hade hon skaffat ny bostad åt sig och sin dotter, fått ordning på ekonomin, skaffat kuratorshjälp åt sin misshandlande man och trodde allting skulle vända till det bästa. I september samma år hittar hon honom hängd.

Hur överlevde hon?

– Jag äger en oerhörd envishet. Jag tänkte att vad som än händer ska jag finnas kvar för mina barn. Jag har gjort ett kontrakt med min terapeut. När jag mår riktigt dåligt måste jag höra av mig till henne. Jag kan också ringa nattpatrullen. När det var som värst kunde jag inte ha min medicin hemma – jag fick hämta dagliga dosen på psykiatriska kliniken. Jag vågade inte köra bil – det är bara att vrida på ratten. Jag vågade inte köpa hem någon sprit.

Gunilla Linn Persson har i sin terapi förstått att hon haft ett mönster som säger att hon måste anpassa sig för att bli älskad.

– Men i dag spelar jag inte glad längre. Om man tittar på min bok så ser man någon som slutat låtas.

På omslaget av ”Livstecken” finns ett fotografi av henne själv.

I dag arbetar hon på halvtid som journalist på Norrtelje Tidning.

– Det är en början på vägen tillbaka. Och det är jätteskönt att få byta ut mina tankar på mitt eget liv och istället koncentrera mig på hur samhället fungerar, hur barnen mår och de gamla.

Tre svar från Gunilla Linn

Gunilla Linn Perssons boktips till...

FAKTA/Gunilla Linn Persson

Ingalill Mosander