Som hurtiga Beyoncé-låtar om systerskap
Lise Tremblay skriver sakligt och varmt om kvinnors liv
Publicerad 2024-05-03
Det är svårt att beskriva Lise Tremblays noveller utan att få dem att låta banala. Hennes femte verk på svenska, ”Driftens väg”, består av fem korta texter. I en av dem skildras en kvinna som blir bedragen, och får hjälp av sin hårdhudade väninna att lämna småstaden innan skammen förgör henne. ”Byar har inga hemligheter; de ältar dem”, låter det i ett signifikativt resonemang. Det är fem små pärlor till berättelser, men sammanfattade framstår de som en hurtig Beyoncélåt om vikten av systerskap när patriarkatet alltid står berett att sluka en.
I ”Hägern” behövde Tremblay fem noveller på sig för att formulera en komplex bild av turismens exploatering av glesbygd. Lika många som i detta fall alltså, och även om anspråken är stora så är stilen nedtonad. Ofta påminner hon om Alice Munro, och det beror åtminstone inte bara på den kanadensiska härkomsten (Tremblay är dock från det franskspråkiga Quebec).
Den som är bekant med författarskapet kommer inte bli överraskad – här finns de markörer som oftast präglar hennes böcker: kontrasten mellan Kanadas större och mindre städer, den sakliga men varma tonen. Kvinnorna som berättar är till åldern komna. Det tillåter dem att blicka tillbaka. Tiden springer ifrån dem, eller har kanske redan lämnat dem på perrongen.
Här finns ett mer ensidigt fokus på kvinnors relationer med män än tidigare. Rättare sagt, omöjligheten i att leva med män. Alla har blivit lämnade, eller har själva bestämt sig för att lämna. Inget är nytt under solen – litteraturprofessorerna och författarna tröttnar på sina jämnåriga kvinnor och hittar en yngre motsvarighet, förslagsvis en elev eller beundrare. Så kan de lura döden ett litet tag till.
Kvinnorna är undergivna männens infall och villkor, ändå är de sällan särskilt arga. De uppträder med ett värdigt, resonerande lugn. Trots att de har uppnått den ålder då livslögner och uppbrott mycket väl kan betyda att man inte får fler chanser. ”Genom åren hade vi haft otaliga samtal om kvinnors alienering och om vad man behöver vara medveten om för att komma undan, samt det faktum att det var omöjligt att komma undan”, lyder ett uppgivet konstaterande.
Läsaren blir en av de där vännerna som berättaren anförtror sig åt. Man upplever ett kompromisslöst förtroende för dessa röster, fint återgivna i Elin Svahns översättning. Möjligen att det blir lite väl mycket Oprah Winfreys bokklubb-trivsel ibland. Samt att både novellerna och karaktärerna i för hög grad liknar varandra och därmed blir onödigt svåra att hålla isär. Ändå lyckas Tremblay säga väldigt mycket på kort tid – boken är stor som ett vykort och inte särskilt mycket tjockare. Det är inte många som kan sammanfatta ett livsöde på några sidor och samtidigt frammana intrycket att allt som behövde sägas nu har sagts.
