Hon promenerar på solsken när hon skriver

Nioosha Shams dikter är blixtrande optimistiska

helskärm

”vad jag vill i livet?

jag vill kärlek, ljus och mer!”

Nioosha Shams poesidebut är en solig och rättfram skapelse, full av begär och hunger. Eller törst, som ”teshne” betyder på farsi. Den glupska aptiten på livet känns ung och frisk, och ovanlig. Inte som känsla, alla har väl minnen av berusande förälskelse och kraftfull lust, men som gestaltning.

Shams bejakande livskänsla – ”hjärtat RUSAR!!!!!!!” – spränger fram som en lycklig dåre i dikterna. Tack och lov. Få upplevelser kan vara så utestängande som en nykär människas svada, den lyssnande lika utbytbar som en papperskorg. Men Shams utåtriktade dikter drar fram som en löpeld, energin är smittsam och vitaliserande. Jag märker att mungiporna åker upp. Invändningar får ge vika, liksom språkliga krumbukter:

”jenny skrev: orden är din muskulatur

men det räcker inte för mig

jag häver skivstången upp och sen ner

musklerna är min muskulatur

det är inte för att jag vill bli stark

det är inte för att jag vill bära dig

det är för att jag vill att min rygg ska se bra ut

jag vill att du ska säga det”

Okej dikten, jag ger mig. Häll ditt apelsinfärgade sommarljus över mitt trötta ansikte. Jag skiter i om det är fejk, det är underbart ändå.

2020 debuterade Shams med ungdomsromanen ”Om det regnar i Ahvaz”. Det finns en del likheter mellan den och ”Teshne”: en glad förortstjej på väg ut i livet, en självklar homosexualitet som inte behöver ursäktas, det iranska familjearvet och samtidens rasism, starkare än allt är vännerna, kärleken och humorn.

Jag vet inte var Shams har fått sin hoppfulla blick ifrån, men det känns som om hon promenerar på solsken när hon skriver. Som om februarislasket inte finns.

Liksom titeln ”Teshne” får stå oöversatt, rymmer dikterna en del persiska inslag. Det är förstås medvetet och jag funderar på vad det får för konsekvenser. Att inte kunna det persisk-arabiska alfabetet skapar ett avstånd, men också nyfikenhet. Jag ber en kompis som är född i Teheran att hjälpa mig. Hon mejlar en lista som innehåller både kulturella referenser och vardagliga begrepp. Till exempel skriver hon: ”ordet är ’Ghorme sabzi’, en väldigt god och populär gryta med ris. Det sista ordet är ’mast’. Det betyder yoghurt. Men det används också för att beskriva någon som är trög, slapp, passiv.”

Det går fint att läsa ”Teshne” utan tolk, kärlekspoesin går fram ändå, men vill man ha hela bilden krävs en ansträngning. Jag uppskattar det. Att som svenskspråkig läsare konfrontera mina begränsningar, underkasta mig andra människors kunskap och lära mig något jag inte tidigare hade koll på. Tvåspråkigheten skapar ett slags friktion som gör poesin mindre polerad, vilket är välkommet. Ibland rinner dikterna väl enkelt över sidorna.

Som kontrast till den soliga euforin står spegelberättelsen om två biografer. Å ena sidan biosalongen där diktjaget sitter nöjd: ”i sällskap av främlingar är jag i mitt ESSE”, å andra sidan Cinema Rex i Abadan, Iran, som sattes i brand den nittonde augusti 1978 varpå flera hundra människor dog. Mordbranden var en nyckelhändelse för revolutionen och diktjaget frågar sig vem som satt på samma stolsnummer då som hon gör nu. Här önskar jag att dikten kunde stanna upp och ge utrymme för en djupare svärta.

Men bottenmörkret är inte den här bokens ärende. Ska man jämföra den med annan lyrik ligger Eva-Stina Byggmästars lycksaliga kärlekspoesi närmast, även om stilarna är skilda. Det radikala med ”Teshne” är dess blixtrande optimism. Den är onekligen något att törsta efter.

Nioosha Shams är kritiker i Aftonbladet, därför recenseras diktsamlingen av Anna Hallberg, författare och kritiker i Dagens Nyheter