Hjältesagans slut
Publicerad 2012-06-21
Lögnerna och missarna som kostade Raoul Wallenberg livet
”Men det är ju oerhört, det är ju oerhört!” utbrast Sveriges utrikesminister Östen Undén när en representant för Wallenbergaktionen hävdade att Sovjetunionens vice utrikesminister Andrej Vysjinskij ljög om Raoul Wallenbergs öde. I Undéns föreställningsvärld hade en utrikesminister en så moraliskt ansvarsfull position att han var höjd över alla sådana misstankar. Och det även om ministern i fråga var den blodbesudlade åklagaren från 1930-talets Moskvarättegångar.
Undéns bisarra utbrott ger en nyckel till svenska UD:s tillkortakommanden i fallet Wallenberg. I Sovjetunionen hade man nämligen sitt egna sätt att se på begreppet sanning. En sovjetisk sanning var vad som bäst gynnade det kommunistiska partiet. I fallet Wallenberg innebar detta ett kategoriskt förnekande av all kunskap om hans öde. Eftersom sanning var ett politiskt och inte ett absolut begrepp så var detta svar sant, även om man mycket väl visste att Wallenberg befann sig i sovjetiskt fängelse.
Att denna sovjetiska omdefinition av begreppet sanning var svår att förstå för gemene svensk är inte konstigt, men att utrikesministern och experterna på UD inte förstod sig på den är mer än anmärkningsvärt. Det sovjetiska sanningsbegreppet hade varit aktuellt ända sedan revolutionen och hade nått sin fulla blomning under Moskvaprocesserna. De anklagade erkände då gärningar de omöjligen kunde ha begått, eftersom de var ense med åklagaren om att ett erkännande bättre skulle gynna Sovjetunionen och partiet än ett förnekande. Östen Undéns brist på insikt i sovjetiskt tänkande försvårade på ett fatalt sätt lösningen av fallet Wallenberg.
Än mer inkompetent var den svenske ambassadören Staffan Söderbloms insats. Inför sin förflyttning från Moskva 1946 beviljades han överraskande nog audiens hos Stalin. Det var en tydlig indikation på att denne ville ge tillfälle åt Sverige att komma med något erbjudande – troligen just om Raoul Wallenberg, en fråga som Stalin ville ha bort från agendan. Men Söderblom hade inget att komma med utan försäkrade omedelbart att han för sin del antog att Wallenberg olyckligtvis omkommit vid krigsslutet. Genom detta huvudlösa agerande försattes den bästa chansen att få Raoul Wallenberg fri.
I år är det hundra år sedan Raoul Wallenberg föddes och ett lämpligt tillfälle att ge ut vad som tidigare saknats, en stor biografi – ett standardverk – om Wallenberg. Nu kommer till och med två stycken. Ingrid Carlberg och Bengt Jangfeldt har forskat och skrivit parallellt, och det har förstås lett till en mängd dubbelarbete, där samarbete hade verkat förnuftigare. Men det är två i bästa mening gedigna biografier, och de båda författarna är så gott som helt eniga i sina tolkningar av vad som skedde. Jangfeldt kallar sin bok ”biografi” medan Carlberg valt att kalla sin ”en berättelse”. Det gör en viss skillnad. Carlbergs bok är på nära 800 sidor, medan Jangfeldt nöjer sig med drygt 500.
Alla de många extrasidorna i Carlbergs berättelse är resultatet av en bredare framställning, en större generositet med teckningen av de aktuella politiska situationerna och hon flikar också in journalistiska avsnitt med aktuella intervjuer och miljöskildringar.
Men den stora skillnaden är att Jangfeldt avslutar biografin efter mordet på Wallenberg i Lubjanka-fängelset i juli 1947 – att så skedde får anses vara helt klarlagt även om de exakta omständigheterna inte kan fastställas. Carlberg fortsätter däremot och redogör för alla de mytomaner, ryktesspridare, missförstånd och diplomatiska propåer som kantat affären Wallenberg under hela efterkrigstiden. Raoul Wallenbergs mor, styvfar och syskon var hela tiden bergfast övertygade om att han levde, och den fruktlösa kamp de utkämpade är en sorglig historia, vars alla turer dock inte känns helt nödvändiga att följa.
Carlberg är ibland överraskande lojal med familjens förhoppningar. Hon skriver till exempel att ”i Sverige hade ingen trott på dödsdatumet 1947”. Ingen? Det var 1957, som Chrustjov erkände att Raoul Wallenberg faktiskt hade suttit i sovjetiskt fängelse men avlidit av hjärtinfarkt 1947. I och med det stod det väl klart för de flesta att han var död och att tidpunkten säkert stämde, även om ytterst få trodde på hjärtinfarkt som dödsorsak.
Både Jangfeldt och Carlberg är mycket utförliga i skildringen av Raoul Wallenbergs bakgrund inom den berömda finansfamiljen, hans arkitektstudier i USA och hans energiska försök som affärsman i grossistbranschen med kalkonbröst, sardiner och bananer på repertoaren.
Allt är inte särskilt intressant, men man får en bra bild av hur viktigt det familjebaserade självförtroende var som han tidigt inympats med. Det blev ovärderligt under hans insats i Budapest. En annan egenskap var däremot inte familjetypisk, hans charm och vältalighet. Det gjorde honom närmast suspekt för bröderna Jacob och Marcus, som inte ville ha in honom i Enskilda banken. Däremot var det en avgörande tillgång i Ungern, då han lyckades prata omkull både tyska SS-män och ungerska pilkorsare.
I båda biografierna är det fascinerande att läsa de utförliga skildringarna av hans tid i Budapest från juli 1944 till januari 1945. Även om det är välbekant tidigare, häpnar man än en gång över hans mod, handlingskraft, organisationsförmåga och kreativa fantasi i försöken att rädda livet på så många som möjligt av Budapests judar.
Men framgångarna ledde till ett fatalt övermod. Han överlämnade sig frivilligt till de sovjetiska trupperna i akt och mening att uppsöka befälhavaren Malinovskij för att diskutera en plan för den framtida uppbyggnaden av Ungern. Uppenbarligen insåg han inte hur hans insatser kunde framstå ur notoriskt misstänksamma ryssars synvinkel.
Wallenberg kom från en suspekt finansfamilj (Jacob hade varit flitigt involverad i affärer med tyskarna), han var svensk diplomat men arbetade på amerikanskt uppdrag, och han hade flera gånger fraterniserat med högt uppsatta tyskar, till och med Adolf Eichmann. Att hans hjälp åt Budapests judar var altruistiskt betingad var knappast begripligt för den ryska säkerhetspolisen. De tolkade troligen hans insats som en täckmantel för en aktion för en ungersk och/eller tysk separatfred med västmakterna riktad mot Sovjetunionen. Dessutom hade Wallenberg i sin bil mängder av pengar och värdeföremål, som judar deponerat hos honom för att han skulle föra ut ur landet.
Efter arresteringen blev han gissningsvis bortglömd av den sovjetiska ledningen en tid i krigsslutets kaos men han var medborgare i ett neutralt land och försedd med diplomatpass, vilket ledde till en för Sovjetunionen irriterande fnurra på tråden i relationerna med Sverige.
Om man på svenska UD då hade haft klart för sig hur man skulle förstå och hantera det sovjetiska sanningsbegreppet skulle nog fallet kunnat få en för alla parter lycklig lösning.
