Sex mellan män inte enbart för överklassen
Uppdaterad 2014-05-26 | Publicerad 2014-05-25
Tre klassiker beskriver den förbjudna kärleken
Hbtq-frågorna får i dag i bästa fall figurera i medierna som dekor åt andra kamper, och i värsta fall får de stå tillbaka helt. Därför är det glädjande att flera förlag denna vår satsar på att ge ut några av de stora klassikerna på området – vissa för första gången på svenska. Dessvärre står det mest privilegierade queeret i centrum i samtliga: den vite västerländske homosexuelle cismannen från överklassen.
Oscar Wildes roman Teleny från 1893 är en av litteraturhistoriens tidigaste erotiska berättelser om kärlek mellan män. Den är dränkt i estetiskt och intellektuellt snobberi, och bekräftar de fördomar som finns om homosexualitet som något som dekadent överklass ägnar sig åt.
Ändå faller jag för romanens svällande sinnlighet och köttslighet. När den rike borgaren Camille första gången möter den vackre konsertpianisten Teleny blir reaktionen: ”Mitt blod kokade och bubblade som brinnande vätska, så att jag kände min – (vad italienarna kallar ’lilla fågel’ och avbildar som en bevingad kerub) kämpa i sitt fängelse, uppresa sitt huvud, öppna sina små läppar och än en gång spruta ur sig ett par droppar av den gräddiga och livgivande vätskan.”
I översättaren K G Johanssons utmärkta efterord berättas om romanens oklara tillkomst: mycket pekar på att den skrevs kollektivt av Wilde och ett par av hans skrivande och homosexuella vänner, även om det inte finns några strikta bevis för att Wilde över huvud taget var inblandad.
Hemlighetspådraget är inte konstigt med tanke på att sodomi i den tidens England kunde ge upp till livstids fängelse. Märkvärdigare är hur explicit queert sex faktiskt skildras. Förutsättningarna för denna rättframhet torde vara det queera kollektiv som romanen uppstod i. I Teleny finns ett sällskap av bögar som anordnar ”symposier” i ett påkostat haremsliknande rum där de ägnar sig åt vilda orgier. De bohemöverklassiga rummen fungerar som fristäder i ett annars mycket fientligt samhälle.
Den sexuella gränslösheten pendlar mellan att vara lite kittlande och mycket obehaglig. En bög blir knullad i analen till extas med en stor glasbutelj som plötsligt går sönder och skär sönder honom (denna bög ”råkar” vara arab). Och en trång oskuld (som ”råkar” vara tjänsteflicka) våldtas våldsamt av två män på raken, varpå hon blödande slänger sig ut genom fönstret. Och de prostituerade på en bordell tillfredställer oralt varandra med sådan liderlighet att den enas blodåder sprängs så att hon avlider med tungan mellan den andras ben som det då går för … Ska en tolka detta som bestraffningar, förnedringar och övergrepp eller som njutningsladdade tabusexuella perversioner? Boken spelar i pornografisk anda på denna dubbelhet.
Trots – eller på grund av – den utlevande homosexualiteten slutar boken i djupaste Romeo och Julia-tragik.
En helt annan berättelse och ett annat temperament får vi i E M Forsters roman Maurice. Maurice skrevs redan 1913, men publicerades först 1971 efter författarens död. Forster var sexton år när Oscar Wilde kastades i fängelse för sina förbindelser med män och han bedömde Maurice som omöjlig att publicera.
Hos Forster är diskretion ledordet, och stämningen är vemodig. Maurice är bokstavligen en roman om the love that dare not speak it’s name, eftersom den stigmatiserade sexualiteten gestaltas mycket subtilt och de saftiga delarna helt uteblir.
Maurice är en ensam bög. Med undantag för sin studietid på Cambridge där han inspirerad av de gamla grekerna inleder en platonisk relation med sin kärlek Clive befinner han sig mitt i heterosamhällets helvete. Clive är den svage fegisen som väljer det konventionella livet med fru och ärvt lantgods. Maurice sköter sitt jobb som börsmäklare pedantiskt, stelnar. Går i sin fars och klass utstakade fotspår, håller på att gå under.
Till skillnad från Wilde har Forster en känslig blick för klassamhällets orättvisor. Nyanserat skildras spelet mellan den privilegierade medelklassaren Forster och den ännu mer privilegierade överklassaren Clive. Och bådas föraktfulla syn på tjänstefolket.
Hör och häpna därför när Maurice mot slutet äntligen kan realisera sitt begär tillsammans med Alec – Clives skogsvaktare! Maurice är något så ovanligt som en gayklassiker där arbetarklassbögen porträtteras i full person. Klassojämlikheten mellan dem hotar lika mycket som homofobin deras kärlek. Här är det just samspelet mellan klassöverskridelse och queerhet som möjliggör relationen. Homosexualitetens pris är att de måste gå i exil och ge upp sina respektive samhällsställningar. Därmed frigör de sig också från det rigida klassamhället och kan mötas över klassgränserna.
Maurices radikalitet ligger i det lyckliga slutet. Här slipper homot det obligatoriska straffet. I sina avslutande kommentarer skriver Forster: ”Jag hade bestämt mig för att åtminstone i litteraturen skulle två män få bli förälskade och fortsätta att älska varandra i den tid och evighet som litteraturen tillåter”.
En mörkare skildring av homosexualitet får vi i Edmund Whites självbiografiska roman En pojkes egen historia. Det är första delen i en trilogi, och här följer vi den homosexuelle killen som ung. I förordet skriver Stefan Ingvarsson om ”de homosexuella isögonen” som den sexuellt avvikande konstant granskar sig själv med. Självrannsakan är central hos White. Romanen är ett tidigt och originellt exempel på autofiktion.
Jaget är en självhatande bög i 50-talets rassegregerade USA som försöker bli hetero genom psykoanalys, buddism och prästers råd. Boken synliggör mästerligt den obligatoriska heterosexualiteten och den internaliserade homofobin.
Jaget är en omanlig fjolla, vilket ger honom en skarp blick för könsmaktsordningen och det femininas stigmatisering i patriarkatet. Hans feminina position försätter honom i destruktiva underlägen i relation till de vuxna och hårda karlakarlar som han begär. Mycket förklaras med hans relation till sin far: en rik affärsman som betalar sonens sommarläger och privatskolor, men är kall som sten och lämnar jaget kärlekstörstande.
Jaget dras hela tiden till machomiljöer och står vid sidan av populära och auktoritära män. De skrämmande männen är för honom sexiga. Boken visar hur homosexualitet finns överallt, även i miljöer där den fördöms mest.
I slutet hämnas jaget dessa ”grymma herrar” som avvisat och svikit honom genom att ange en lärare som han har haft sex med. Men det är en homosexuell man han anger, en man som han – om han inte varit så rädd – skulle ha kunnat inleda en relation med. Jaget väljer Faderns och Lagens väg, och bestraffar sig själv och andra bögar. Han ställer sig på samhällets sida, för att ha makt och överleva.
Hot om angiveri bland bögar har funnits också hos Wilde och Forster, men ingenstans är det så genomfört och sorgligt som hos White: ”Ibland tror jag att jag förförde och förrådde mr Beattie därför att (…) bara hela cykeln tillät mig ha sexuellt umgänge med en man och sedan förneka både honom och umgänget. Den sekvensen var en idealisk utformning av min orealiserbara längtan efter att älska en man utan att vara homosexuell.”
