Storslagna pionjärer
Publicerad 2014-06-11
Kongenialt grepp om hbtq-pensionärer i ny bok
Först ser man dem bara som små figurer i skogsbrynet under trädens skuggor. Två och två, ensamma eller i grupper, människorna som är på väg mot oss över den grönskande försommarängen. I nästa fotografi har de kommit närmare. För varje bild träder de emot oss och övergår långsamt från att vara en samling människor till att framträda som individer. Bilderna går alltså från att vara landskap till att bli porträtt.
Greppet är kongenialt med ämnet som är att skildra åldrande hbtq-personer och typiskt för Annica Karlsson Rixon som med sin känsliga lins just intresserar sig för skärningspunkten mellan individ och kollektiv.
De magnifika bilderna är tänkta som en hyllning till den generation som gått före, till de pionjärer som genom sina livsval bidragit till ett öppnare samhälle. Karlsson Rixon lånar estetiken från gamla tiders heroiska monumentalmåleri, det skaver på gränsen mot det pompösa, vilket uppvägs av det nyktra återgivandet som ger en alldaglighet åt motivet.
Boken är ett fördjupat konstprojekt utifrån den utsmyckning som konstnären gjort på Sveriges första seniorboende för hbtq-personer på Gärdet i Stockholm. De monumentala fotografierna är uppsatta som fotoväggar vid hissarna på varje våningsplan och ju högre upp i huset man kommer desto närmare träder gestalterna betraktaren. I boken finns förutom bilderna texter där projektets medverkande berättar om sina liv, åldrande och queer-identitet.
Att åldras innebär ofta att få sin identitet och sina behov kringskurna av en vård som har svårt att tillgodose individens behov. Särskilt kännbart kan det vara för dem som inte passar in i en heteronormativ mall. I boken berättas om olika sätt att lösa problematiken.
Som Karl Eric Jerrefalk som lever med en familj från Sri Lanka, vänner som han många gånger bott hos under sina besök i landet och som nu fått en fristad undan inbördeskriget. Eller transaktivisten Maria Sundin som förespråkar queera nätverk, där man hjälper varandra. Eva Bohlin, en av eldsjälarna bakom Lesbisk front på sjuttiotalet, tror inte att hon själv skulle vilja bo på ett hbtq-boende. Hon känner större gemenskap med ”vänstermänniskor som är heterosexuella än med högerbögar”. Flera av hennes vänner bor i ett kollektivhus där det inte bara bor lesbiska.
Annica Karlsson Rixons verk visar en heterogen grupp människor som samtidigt ingår i ett kollektiv.
Var och en med en livshistoria som är en del av vår politiska historia. Det är gripande storslaget och samtidigt alldeles vardagligt.
