Jag såg en präst hänga i en kyrka

Så fick Åsa Larsson idén till nya deckaren

”Solstorm” utsågs till förra årets bästa deckare i debutantklassen.

Den handlade om mord och dolda passioner i en frikyrkoförsamling.

– Jag hade inte kunnat skriva den efter händelserna i Knutby. Då hade det känts som en spekulation, säger författaren Åsa Larsson.

Nu kommer hennes nya bok ”Det blod som spillts”.

– ”Solstorm” ska även bli film. Sandrew har skrivit kontrakt, säger hon.

Ändå verkade det länge omöjligt att få boken utgiven. Åsa Larsson skickade manuskriptet till en mängd olika förlag men fick det refuserat.

– Numera fungerar ”Solstorm” som medicin mot dålig självkänsla. Jag brukar plocka fram den när jag känner mig riktigt usel.

Åsa Larsson är jurist och har nyligen sagt upp sig från sitt jobb som föredragande i skattemål vid länsrätten i Nyköping.

Trivs i ensamhet

– Jag är en utpräglad myndighetsråtta. Jag gillar att stänga dörren och bara vara i fred.

Det är en egenskap som passar bra om man vill vara författare. Ensamheten vid datorn är annars något som många klagar över.

– Men visst saknar jag arbetskamrater. Och ibland är jag rädd för hur knepig jag kommer att vara om 20 år.

Åsa Larsson har bestämt att hon ska skriva sex deckare och de ska alla utspelas i Kiruna, den trakt där hon själv växte upp. Hennes hjältinna, juristen Rebecca Martinsson, ska vara med i allihop.

– Min mamma kommer från en by i Tornedalen och min pappa från en by utanför Kiruna. Min farfar var predikant hos laestadianerna. Hans son, min pappa, tog avstånd från läran och skickade mig på en grundkurs i marxistisk teori.

Inga Kitty-böcker

– Mina föräldrar var inte ett dugg religiösa. I stället var det jag som gick in i Missionsförsamlingen i Kiruna när jag kom i tonåren. Jag är fortfarande medlem där och jag tänker med värme på de äldre tanterna som hade en sund gudsuppfattning. De lät oss unga hållas. Jag hade svar på allt och var otroligt beskäftig i min tro. Men de var generösa och stod ut.

Åsa Larssons pappa är bibliotekarie.

– Under hela min uppväxt fick jag god litteratur i present. Inga Kitty-böcker, och det var lite tråkigt. Andra flickor fick Barbiedockor, jag fick foträta skor. Jag ville ha kitsch, prål och glitter, men det var det inte tal om.

Åsa Larsson tror på intuitiva beslut.

– Man har större koll och kunskap än man är medveten om. När jag gjorde min notarietid hann jag inte läsa några böcker alls. Då blir man fattig på insidan. Jag tapetserade, målade och hade hand om min första baby när jag kände att jag var tvungen att skriva. Det började med att jag såg ett mörker. Därefter kom personerna, sedan intrigen.

”Visste exakt”

Hennes nya roman ”Det blod som spillts” är svartare än den förra.

– Den här gången började det med att jag såg en kvinnlig präst hänga i en kyrka. Hon hade blivit mördad. Och på något märkligt sätt visste jag exakt hur alla turerna, scenerna och dispositionen efteråt skulle se ut.

Fakta Åsa Larsson

Ingalill Mosander