Välkommen hem, herr Martinson

ANDERS PAULRUD läser orden mellan Lars Andersson och Harry Martinson

helskärm

Det behövs en kaj, en hamn med torrdocka, en stor stad som heter Bombay. Och där världshavet slutar tar det väldiga landet vid; stort och böljande som en ocean.

En ung man stiger i land. Nyss fyllda tjugo. Martin Tomasson heter han. Han har erfarenheter, som senare ska svepas in i språk. Lyssna:

Har ni sett en koltramp komma ur en orkan

med bräckta bommar, sönderslitna relingar,

bucklig, stånkande, förfelad -

och med en skeppare som är alldeles hes?

Fnysande lägger den till vid soliga kajen,

utmattad slickande sina sår,

medan ångan tynar i pannorna

Det är Harry Martinson. Hans hjälte Martin Tomasson lever nu inte bara i Nässlorna blomma och Vägen ut. Han har också fått gestalt i Lars Anderssons nya roman Vägen till Gondwana som utkommer i dag.

I vissa avseenden håller sig Andersson nära Martinsons biografi, denne var en kort period i Indien på 20-talet. Han skriver om det i Resor utan mål och i Kap Farväl. "Medan ångan tystnar i pannorna", som det står i den ovan citerade dikten har han på ett gripande sätt skrivit om; skild-ringen av de små nakna sexåriga indiska pojkarna som klänger inne i pannorna och rengör dem.

Ramberättelsen i Anderssons bok är enkel: Martin Tomasson har börjat drömma om det stora Inlandet och han reser tillsammans med tvätterskan Peggy, senare förvandlad till Pushpi, under resans gång framträder det gamla landet, Sverige, skogarna, kreaturen.

Lars Andersson är en skicklig författare. Därför går han iland med att träda in i Martinsons erfarenheter, låna hans öga och på så sätt göra sin fantasi om Martinson levande. Här ser vi den store diktaren som står inför sitt liv, på jakt efter de "inre kusterna", den unge Harry som vet att han måste bli författare, som har erfarenheter i sitt liv som måste skrivas in i litteraturen. "Jag konserverar därför det som passar: allt som har tröstens färg och liknar livet", som han långt senare kom att skriva i Aniara. Erfarenheter, material, ja, men ännu har han inte hittat sin röst, sin egen logik. Som ännu inte förädlat sin andedräkt och blick till språk och beständig konst.

Liksom Martinson, med sin suveräna auktoritet, tar den unge Martin i försvar (Nässlorna blomma), när pojken tystnar, när skam och rädsla behärskar honom, tar Lars Andersson Harry Martinson i försvar. Upprättar honom. Välkomnar honom hem till ett annat, kanske friare, litterärt klimat än det som rådde under sextio- och sjuttiotalen och som förbittrade de sista åren av Martinsons liv och som ledde fram till det tragiska självmordet på Karolinska sjukhuset.

De få problem jag stöter på i Resan till Gondwana är berättartekniska. Dels känner man alldeles tydligt att Andersson egentligen vill skriva en "egen" bok om Indien, dels finns här en del, i mitt tycke, distraherande sidoberättelser.

Ett försiktigt slutomdöme: Resan till Gondwana är ingen dålig bok, men den är inte riktigt bra.

Roman

Anders Paulrud