Staden föds – och dör
Publicerad 2012-05-09
Carl-Michael Edenborg läser en bladvändare om hur Stockholm kom till
Jag kliver ut på min balkong på femte våningen för att ta ett bloss. Jag ser ut över min stadsdel. Jag jämför husen från olika epoker, jag spårar cykelbanorna och trottoarerna med blicken, jag registrerar träden, rutschkanorna, busskurerna.
Jag tänker: staden är en text. Den berättar om det förflutna, om hur livet levts, om hur vi och våra förfäder har skapat provisoriska lösningar på ständigt nya problem, om kontrasten mellan våra förvirrade existenser och stadsplaneringens rationalitet.
Jag tänker: staden är politik. Varje föremål, varje mönster i placeringen av gator och hus, varje planta är resultatet av hushållning och förhandling, av långa tråkiga möten, av envis argumentation och omröstningar.
Detta kan tyckas som ett lite märkligt sätt att titta ut från en balkong medan du tar ett bloss. Men boken jag just läst har fått den sinnesutvidgande effekten.
Ola Anderssons Vykort från Utopia ser ut som en skolbok, och när du beskriver den låter det inte mycket roligare: en teoretiskt laddad skildring av Stockholms historia med några förslag för framtiden.
Men arkitekten och arkitekturskribenten Anderssons bok lyckas beröra mig lika djupt som några av de senaste årens främsta romaner: den är en bladvändare.
Hur ofta läser du en fackbok där grammatiken och syntaxen är musikalisk, där författaren unnar sig att leka med ord? Ola Andersson gillar att skriva. Han kryddar sina meningar med doftande välljud och dubbeltydiga adjektiv. Ibland skapar han rena musiken: ”bankmän, byggnadsjobbare, butchflator eller bajenfans.”
Mest beror det förstås på innehållet. Läsaren får en begriplig genomgång av teorierna kring stadsplanering och makt, där nyckeltermer som ”stadsliv” och ”medborgarnas rörelser” ställs upp mot ”funktionsseparering” och ”generalplanering”.
Med dessa nya verktyg i händerna följer läsaren med på en rafflande skildring av en stads tillblivelse. Och inte vilken stad som helst: enligt Ola Andersson bör Stockholm ses som ”1900-talets huvudstad” på samma sätt som Paris var 1800-talets för Walter Benjamin.
Stockholmaren bör dock inte yvas allt för starkt över detta. I författarens ögon är huvudstaden ett av de mest fulländade exemplen på modernismens stadsplanering: resultatet av ett halvsekel av teknokratiskt härskande är en till stora delar livlös stad med invånarna instängda i segregerade enklaver utmed tunnelbanelinjerna, med bruksorten som förebild.
I Anderssons historieskrivning är det inte det socialdemokratiska folkhemsbygget i sig som bär ansvaret för det som gick snett: förintelsen av Klarakvarteren, sovstäderna som ingen vill bo i, bostadsbristen. Han skyller på att teknokraterna fick för mycket makt av politikerna: de tilläts härja vidare med sina linjaler och bulldozers långt efter att den modernistiska stasdsplaneringens avigsidor blivit kända.
Och i dag? Stockholms utbyggnad är mer homogen än någonsin, dominerad av ett byggnadsindustriellt komplex med jätteprojekt som är lika okänsliga för stadslivets egen dynamik och medborgarnas rörelser som miljonprogrammets. Enligt Andersson styrs stadens växt av ett föråldrat idiom, format av industrialismen, där boende, konsumtion, fostran och arbete är åtskilda.
I bokens kortaste avdelning ger Andersson förslag för ett sammanhängande, dynamiskt stadsliv: förortsenklaverna måste byggas ihop med stadsbyggnad, större gatunät och decentraliserad kollektivtrafik. Utbudet av billiga lokaler för kreativa verksamheter måste skyddas. Det bostadsindustriella komplexet måste motarbetas, och det måste bli lättare att köpa och bygga. Och slutligen måste toleransen mot stadslivets buller och kaos öka.
Avslutningsvis målar Andersson upp ett möjliga framtida Stockholm där medborgarna tillåts ta plats och röra sig fritt och där tillräckligt många olika smaker, religioner, sexuella preferenser, språk och konster frodas för att stan äntligen skall kunna bli en kosmopolitisk storstad.
Detta är, som han säger, ingen utopisk dröm utan verklighet i de flesta jämförbara städer i världen. Men det är bara medborgarna själva som kan driva igenom förändringen.
SAKPROSA
Vykort från Utopia
Ola Andersson, Dokument press
