Splittrad poesi från brandmannalivet
Publicerad 2016-05-19
Jack Hildén hade önskat sig en diktsamling med skarpare fokus
Daniel Boyacioglu är förutom poet också brandman. Den senaste bokens titel Allt om eld pekar mot en koncentrerad diktsamling om yrket, särskilt med tanke på att Boyacioglu gillar att skriva nära sig själv. Omslaget pryds av tändstickor med munnar och ögon ritade på svavlet. Det blir omslaget som pekar ut den egentliga riktningen – tändstickorna får representera de elegier som Boyacioglu sjunger för förlorade eller saknade personer som antingen kommit honom nära eller bara passerat förbi. Och det är synd att det är där boken landar, för när han väl skriver om sitt yrke blir dikten mer fokuserad. Då passar också den fragmentariska stilen, där det höga och låga värderas med samma registrerande blick. Några pojkar som fastnat i ett träd och blivit rädda för att en ekorre bajsat på dem, beskrivs i samma andetag som en annan sida av yrket: ”Plocka likdelar framför tåg.”
Att vara brandman är en del av en identitet i Boyacioglus skrivande som innebär ett medvetet kliv bort från den kulturella tillvaron. ”… ju längre bort från poesin, desto bättre.” I allmänhet verkar han hellre vilja sälla sig till Göran Hägglunds verklighetens folk än till kultureliten. Jag är förtjust i sånt, men det här är inte diktning som vill bli omtyckt. Den som är snäll kan kalla den för flyktig, spontan, avslappnad. Den som är elak kan kalla den slapp, riktningslös, macho.
Dikterna är konstruerade som upphackad prosa, mestadels vardagliga betraktelser. Måste det ändå vara poesi? En meningslös fråga förmodligen, men jag tror att det måste det eftersom dikterna trots allt inte är onödigt kryptiska. Flödet sker organiskt och ger sällan ett långsökt intryck. Ibland nedtecknas texten medan observationen görs.
Bäst blir det när politiken får flyta in i personporträtten. Som i Siv är död, där Siv åker som sexturist till Gambia och blir rånad av männen hon tar med hem. Det är också ett exempel på när stilistiken lyfter. Den som ändå pratar om ett avlägset minne kan komma undan med att berätta slängigt, för så ser ett minne ut.
Om det finns en röd tråd så består den i ett specifikt känslotillstånd. Nämligen den sorg som skvalpar runt efter ett uppbrott, när tid har gått och den akuta smärtan lagt sig. ”Jag vet inte om den solblekta sorgen, / den avslagna, den nötta, den man inte längre vet / vad man ska kalla, är den värre av sorger / just för att den inte har ett namn”, är partiet som beskriver det med störst allmängiltighet. Intrycket blir ändå splittrat. Ett större fokus hade behövts för att Allt om eld skulle bli mer än något jag skrattar genom näsan åt ibland.
