De lurade ondskan
Uppdaterad 2016-04-08 | Publicerad 2016-04-07
Lennart Bromander läser en fragmentarisk roman om Förintelsens överlevare
Filip David föddes 1940 som serbisk jude och därför kom han redan som spädbarn i kontakt med den absoluta ondskan. Nästan omedelbart efter den tyska ockupationen av Jugoslavien våren 1941 inleddes den totala utrotningen av Serbiens judar. Det var där den systematiska delen av Förintelsen startade, och den var framgångsrik. Redan den 29 maj 1942 förklarade Franz Rademacher vid tyska UD, att ”judefrågan inte längre var relevant” i Jugoslavien. Av de cirka 82 000 judar som levde i Jugoslavien vid det tyska anfallet var snart 67 000 mördade, och av de 16 000 judar som levde i den serbiska delen överlevde endast 1 500.
Det innebär ett ohyggligt trauma att tillhöra den överlevande spillran efter en av historiens största mordorgier, det har bland andra Primo Levi, Jean Améry och Paul Celan vittnat om. Också Filip David gör det i romanen Minnenas & glömskans hus, där han försöker tematisera begreppet ondska mot bakgrund av de erfarenheter han har som tung ballast i sitt liv. Det betyder inte att detta är en självbiografisk roman mer än i avseendet att han själv tillhör det lilla fåtal som kunde undkomma. Davids roman har en genomtänkt komposition men den kompositionen har ändå en fragmentarisk karaktär, eftersom det av överlevarna endast blir kvar skuldtyngda mänskliga fragment. Filip David ger några av dem röst.
Främst Albert Weiss, som är ett slags huvudperson. Albert, hans föräldrar och lillebror Elijah, har redan befunnit sig två dygn på det tåg som ska föra dem mot döden, då fadern lyckas bända loss en golvplanka och skapa ett smalt hål, som ett barns kropp men inte en vuxens kan pressa sig igenom. Han ger Albert i uppgift att noga ta hand om sin lillebror och hjälper dem att ta sig ut genom hålet. Först Elijah, sedan när tåget åter saktat in tillräckligt också Albert. Denne ger sig omedelbart ut i snön och kylan för att leta efter sin bror men finner honom inte, inte heller några spår. Till sist blir han själv räddad men får aldrig någonsin reda på vad som hänt med Elijah.
Andra ohyggliga erfarenheter fogas in i romanväven, till exempel Uriel Cohens. Han föddes 1942 i ett slutet källarrum, där hans tonåriga mor hölls inspärrad på samma sätt som den unga kvinnan i den aktuella filmen Room men med den skillnaden, att det hade inneburit en säker död om hon och hennes barn räddats undan den våldtäktsman, som höll dem inspärrade.
Filip David för också in moment av judisk mystik i sina – fruktlösa – försök att ringa in begreppet ondska. Särskilt den motbjudande form av kabbalism som lär att den som vill frälsa människorna från synd själv måste anamma synden. Något som skulle kunna ursäkta de judar som förrådde sina egna för tyskarna. Sådan omänskligt förvänd logik är det svårt att hänga med på.
Översättaren Kjell Magnusson har försett denna starka men lätt depressiva roman med ett utmärkt informativt efterord, där han redogör både för fakta om judarnas öde i Serbien och för den judiska mystik som finns som bakgrund till romanen.
