En underbart vanlig dag utanför Bromma

Tomas Bannerhed piskar nytt liv i den naturnära prosan

Publicerad 2021-05-12

Tomas Bannerhed (född 1966) debuterade med augustprisade ”Korparna” (2011), har sedan dess utkommit med flera böcker samt medverkat i radio.

Tack vare strandskyddet har Mälaren bevarat sin karaktär av gömställe hemligen inlindat i en av Sveriges mest tätbefolkade regioner. Tar man båten från Stockholms stadshus behöver man bara runda några uddar för att tro sig ha kommit ut på vischan. 

Måhända stöter man där på Tomas Bannerhed, romanförfattaren som fick Augustpriset för debuten Korparna 2011 (Weyler), men som sedan dess också gjort sig ett namn som skildrare av våra bevingade vänner, i böcker och i radio.

I prosaboken En vacker dag strosar han runt med sin fågelkikare på Lovön ett stenkast från Bromma. Inför läsarens blick målar han upp en fager försommardag, från svinottan (03.32) till läggdags (22.17). Det är naturligtvis fiktion, för att han skulle ha lyckats plita ner en så präktig bok på blott en dag ter sig som ett osannolikt turskott.


Upplägget fungerar hur som helst, inte minst tack vare att Bannerhed är så fin på att fånga ljusets skiftningar, som här, i en passage utspelande sig 04.48: 

”Längst bort i nordväst, så långt det över huvud taget går att se, dansar hundra trutar om varandra över fjärdens vatten, lätta som askflagor och halvt upplösta av värmedallret i kikaren, som i en filmad dröm.”

Solens gång över himlapällen ger en sublim dramatisk nerv åt framställningen som annars lätt hade blivit statisk. Styckena är alla ungefär lika långa, omkring en och en halv sida, och läsaren har att kryssa art efter art, som svarthättan, tornseglaren eller fiskgjusen. 

Tur också att blicken stundtals vänds åt annat håll. På Lovön finns mycket att hämta för den som beväpnat sig med block och penna. Här och där röjer sig Förbifart Stockholm på sin underjordiska färd genom urberget, och vid Lovö kyrka har Eva Remaeus sin grav, hon från Fem myror …. 

”En oansenlig natursten med hennes numera nästan oläsliga namnteckning som inskrift och ett enkelt, omålat träkors, lika högt som stenen själv, fastsatt upptill. Korset är gistet av ålder och i den minimala, halvcirkelformade rabatten ligger en himmelsblå sten, kanske målad av ett barn.”

På det stora hela skriver Bannerhed så bra att det oavsett ämne och motiv är en glädje att följa honom. Han lyckas piska nytt och samtida liv i den sorts naturnära och visuellt precisa kortprosa som odlats av exempelvis Sven Barthel, Erik Rosenberg eller varför inte Gunnar Brusewitz som Bannerhed ofta hänvisar till.


Liksom hos skärgårdsskildraren Barthel ligger det existentiella missmodet ofta på lur hos Bannerhed, trots att det som återges ter sig aldrig så paradisiskt. Någon läkning finns nog inte att hämta ens i guds gröna natur, anar läsaren, men kanske i den febriga upphetsningen när den någon gång låter sig fixeras med hjälp av några ynka bokstavstecken:

”Sånglärkorna är svåra att få syn på mot den bara himlen och sydvästsolen, men till slut lyckas kikaren fånga in en av dem som hänger halvvägs upp i det blå och glindrar av motsol, med ljuset spelande i de insektskvicka vingarna. Fladdrar som en fjäril och ska bara upp, upp. Vet inget annat, kan bara det.

Hänga över åkrarna och sjunga för livet.”

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.