Hon korsar historiens avgrund utan fallskydd
Adiana Shibli skildrar en tragedi både diffust och exakt
Publicerad 2021-11-01
År 2003 avslöjade den israeliska dagstidningen Haaretz att ett par soldater hade kidnappat, våldtagit, dödat och begravt en ung beduinkvinna från området Negev. Detta hände 1949 i samband med en massaker av beduinerna, som utfördes som ett avskräckande exempel.
Sjuttio år senare skildrar Adania Shibli denna tragedi i en filmisk berättelse som utspelar sig vid två olika tider. Den första halvan skildrar brottet med närmast kirurgisk precision, ur en detaljstyrd israelisk officers psykopatiska perspektiv, fullkomligt besatt av ordning och reda och totalt befriad från känslor.
Den andra delen berättas av en nutida ung palestinsk kvinna i Ramallah som beger sig ut på en personlig utredning av händelsen. Även hon är extremt detaljseende. Det som utlöser hennes besatthet är att hon upptäcker att händelsen ägde rum för exakt 25 år sen, den dag hon föddes. I jakten på bevis lyckas hon ta sig ända fram till Negev, förbi alla gränsvakter och geografiska pussel, men till skillnad från officeren är hon fullkomligt känslostyrd.
Den yttre resan sammanfaller rätt snabbt med en inre resa. Den kastar inte så mycket nytt ljus på den israelisk-palestinska konflikten, även om terrorn och gränsvakterna är allestädes närvarande, men väl på våldtäkten som krigsvapen och människans dödsdrifter och dragning till offer.
Adania Shiblis täta och starkt drabbande diptyk innehåller element som hundar, nekrofila insekter, hägringar, dammoln och soldater som dyker upp igen och igen, i båda berättelserna, som i en spegel. Gestaltningen av historiens fortlevnad i nuet, men också vittnens försvinnande får mig att tänka på raderna i Paul Celans dikt Askgloria: ”ingen vittnar för vittnet”.
Så är det ju. Men är inte författaren en sorts vittne för det omöjliga vittnandet? Ett vittnesmål kan å andra sidan aldrig förtälja allt. Något undkommer alltid. Men detta något kan i litteraturen antydas, framkallas, ja rentav målas fram genom tystnader. Shiblis bok är fylld av tystnader, oansenliga detaljer och osäkranden.
Jacques Derrida skrev en gång att vittnandets paradox bygger på insikten att erfarenheterna vi bär inom oss är djupt singulära och omöjliga att dela med andra och att vittnesmål som framställs i säkra ordalag, riskerar att förlora i övertygelsekraft. Lidandets vittnesmål bör därför lämna rum för ett ”icke-språk” inom språket.
Hade vår tids författare förstått detta hade vittneslitteraturen, som nått inflationsnivåer, varit betydligt mer intressant. Men Shibli är ett undantag, för även hon opererar med ett ”icke-språk”. Hon avancerar med en stil som är både precis och diffus, bergsäker och undersökande, likt en försiktig men bestämd lindansare som korsar historiens avgrund utan något som helst fallskydd.
Så vem bär ansvar för vittnet? Författaren. Och för författaren? Läsaren. Vi är alla varandras vittnen.
