Röda stjärnan som seriehjälte

Publicerad 2016-10-06

Kalle Holmqvist om ”Röda Rosa” av Kate Evans

SERIERECENSION. En av många sorgliga saker med första världskrigets utbrott 1914 var sveket från arbetarrörelsens ledare. De hade stått på kongresser, skakat hand och lovat att aldrig skjuta på varandra. Sen stödde de ändå sina regeringars anfallskrig. Miljontals unga män slaktades, helt i onödan.

I Tyskland var Rosa Luxemburg en av få ledande socialister som vågade stå upp mot krigsvansinnet.

Kate Evans seriebok Röda Rosa berättar om Rosa Luxemburgs liv, i kronologisk ordning från uppväxten i en polsk, judisk familj i Warszawa (som på den tiden hörde till det ryska imperiet) via Zürich till Berlin, där hon sköts ihjäl av paramilitärer 1919.

Nu när Kate Evans bok släpps på svenska och Nina Björk samtidigt ger ut Drömmen om det röda: Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek, känns det som att man återuppväcker en bortglömd gammal hjälte. Rosa Luxemburg har sällan blivit affisch som Karl Marx eller t-shirt som Che Guevara. På ett sätt är det kanske lika bra eftersom hon var mot alla former av auktoritetstro och personkult (det var ju för övrigt Marx och Che också). Men ändå.

Luxemburg bröt med den tyska socialdemokratin och bildade Spartakusförbundet. Hon var senare även med och grundade Tysklands kommunistiska parti. Men redan 1904 (i Den ryska socialdemokratins organisationsfrågor) gick Luxemburg till angrepp mot Lenin och bolsjevikerna, som enligt henne försökte ersätta arbetarklassens organisering med en partibyråkrati. Rosa Luxemburg trodde på massorna, inte på ledarna.

Hennes kritiska granskning Den ryska revolutionen (som hon skrev 1918 och som publicerades först efter hennes död) får tyvärr inte särskilt mycket utrymme i Röda Rosa. Men här återges i alla fall Luxemburgs försvar av yttrandefriheten: ”Frihet endast för ett partis anhängare är ingen frihet alls. Frihet är alltid och uteslutande frihet också för oliktänkare.”

Det är svårt att sätta någon av 1900-talsetiketterna på henne, men just därför kan hon passa in lite överallt. Genom åren har både sossar, vänstersocialister, kommunister och anarkister tagit Rosa Luxemburg till sig. Det var till exempel syndikalisternas bokförlag Federativ som gav ut Den ryska revolutionen på svenska.

Revolutionär socialdemokrat? Frihetlig marxist? Anti-auktoritär kommunist? Man kan kalla Rosa Luxemburg vad man vill, på samma sätt som man kan beskriva henne som judinna, polack, ryss och tysk, centraleuropé och världsmedborgare - hon var allt och inget på samma gång. Det är en av flera anledningar till att hon fortfarande känns relevant.

Kate Evans berättar också om hennes ekonomiska skrifter, som aldrig publicerats på svenska, men som känns högst aktuella. Inte minst Luxemburgs analys av hur kreditsystem och lånekaruseller skapar ekonomiska kriser.

Att hjältar inte dör, utan lever vidare på något sätt, är en ganska sliten klyscha. Men just Rosa Luxemburg har en märklig förmåga att dyka upp som ett rött spöke när man minst anar det. Som i Östtyskland i slutet av 1980-talet när hon blev en symbol för människor som revolterade mot regimen. ”Frihet för oliktänkare”, skrev de på sina plakat. Rosa Luxemburg lever vidare och kommer tillbaka.

Hennes sista år var en tidsperiod som får vårt eget 2000-talselände att framstå som Bullerbyn.

Ändå vägrade Rosa Luxemburg ge upp. I sin sista text, som publicerades i Die Rote Fahne den 14 januari 1919 – dagen innan hon mördades – hånskrattar hon åt förtryckarna som tror att de kan hejda historiens gång: ”Era dumma lakejer! Er ’ordning’ är byggd på lös sand. Revolutionen kommer att resa sig igen och till er fasa proklamera under fanfarer: Jag var, jag är, jag skall bli.”

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln