Drabbad av vädret

THERESE BOHMAN svettas med Jerker Virdborg

Jag är svag för väder i böcker. Så länge jag ges bra väder (absolut inte synonymt med fint väder) kan jag ha överseende med en hel del annat. I Jerker Virdborgs Mannen på Trinisla är det svensk sommar och nästan overkligt varmt. På ön Trinisla (fantastiskt namn! Och den finns faktiskt på riktigt, i Bohusläns skärgård) ligger hettan tung över viken där segelbåtarna samlas, flimrande som en annalkande huvudvärk. Den där typen av värme som gör sig så bra i böcker – som gör att döda reser sig ur sina gravar hos John Ajvide Lindqvist och att människor tappar omdömet och ger sig hän åt allsköns undanträngda begär i svensk litteratur från förra sekelskiftet. Det är mitt litterära favoritväder.

I viken på Trinisla glider det plötsligt in en mystisk båt med blodröda segel bland alla sommarslöa semesterfirare. Mannen vid rodret både pratar och beter sig märkligt och vill dessutom inte berätta vilket material hans båt är gjord av – är det trä? Plåt? Plast? Ingen har sett något liknande. En slöja av overklighet lägger sig över båtviken tillsammans med grillröken.?

Jerker Virdborg har känsla även för mänskliga relationer. Halva boken är berättad ur en ung flickas perspektiv, hon heter Lina och har kommit till Trinisla i en segelbåt med sin pappa och sin storasyster och ingen av dem bryr sig riktigt om henne: pappan för att han av någon anledning (alkoholism? psykisk sjukdom?) är innesluten i sin egen värld, storasystern för att hon är tonåring som inte vill ha en lillasyster i hälarna hela tiden. Det är ett rörande porträtt av en syskonrelation; en lynnig storasyster som slits mellan beskyddande och trevande försök till självständighet. Och så lillasyster Linas många små uppoffringar och kompromisser, hennes glädje över att få ha storasyster för sig själv, besvikelsen när hon blir övergiven. Det är ett stycke absolut verklighet i en omgivning som under romanens gång blir alltmer overklig – i alla fall för de vuxna, som förväntar sig att verkligheten ska bete sig just verkligt.

Mannen på Trinisla utspelar sig under ett enda dygn och Jerker Virdborg skriver i början med nästan vetenskaplig exakthet, med mycket segelbåtsterminologi och korta sakliga meningar. Och så, varefter handlingen trappas upp, varefter bokens huvudpersoner långsamt börjar tvivla på sina sinnen, blir stilen alltmer upplöst och förvirrad. Till slut är berättelsen nästan obehagligt nära utan att jag märkt hur det gått till, långsamt har den krupit sig in under kläderna, som den tropiskt fuktiga sommarluften.