Nazisterna i USA:s tjänst

Lennart Bromander

En obehaglig del av efterkrigs-Tysklands historia

Efter tredje rikets fall startade ockupationsmakterna en omfattande avnazifiering av det tyska folket. Men det kalla kriget mellan Sovjetunionen och västmakterna blev snart en viktigare prioritet, och i den del av Tyskland som ockuperats av USA, England och Frankrike kom de gamla nazisterna till ny användning. De återinsattes i sina ämbeten och behövde inte längre avsvära sig sin gamla ideologi, endast anpassa den efter den nya överordnade ideologin, antikommunismen. Det är en term som inte bör sammanblandas med tidens självklart hedervärda motstånd mot den stalinistiska kommunism, som då dominerade.

Antikommunism är där­emot en aggressiv, odemokratisk ideologi, som framför allt riktar in sig på att misstänkliggöra och ur samhället utmönstra människor som kämpar för fred och demokrati. Det är en ideologi avsedd att förbereda marken för militära korståg. Den tidens antikommunism känner vi bäst från mccarthyismens USA och från svenska liberalers hätska angrepp på den så kallade tredje ståndpunkten.

Att den nygrundade Förbundsrepubliken inordnades i den från USA styrda antikommunistiska ordningen säger sig självt, men läget där blev ganska speciellt, eftersom USA använde sig av gamla nazister som hantlangare. Vart det kunde leda visar Christian Delius i romanen Mitt år som mördare, vars bakgrund såvitt jag kunnat kolla är helt dokumentär.

Författaren, som är född 1943, utgår från en händelse år 1968, som berörde honom djupt. En före detta domare i nazisternas folkdomstolar, Hans-Joachim Rehse (i romanen kallad ”R”), frikänns från all skuld trots att han under kriget dömde hundratals människor till döden för ”defaitism” eller motstånd mot nazismen. Denne R hade bland annat dömt fadern till en av författarens närmaste vänner till halshuggning, och nu beslutar sig författaren/berättaren att ta saken i egna händer, men först börjar han undersöka bakgrunden till frikännandet.

Vännens far läkaren Georg Groscurth tillhörde en liten motståndsgrupp av fyra personer kallad Europeiska unionen, som främst hjälpte judar att komma undan. Våren 1944 avrättades Grosscurth tillsammans med två av de andra. Alla fyra hade visserligen dömts till döden, men en av dem, den senare så kände DDR-dissidenten Robert Havemann, benådades för att kunna fortsätta med sin krigsviktiga forskning (giftgas!).

Berättaren tar kontakt med änkan, som också är läkare, och det är hennes efterkrigsöde, som är den dokumentära kärnan i romanen. Hon gjorde under de första efterkrigsåren stora insatser i nödens Berlin, ville inte engagera sig politiskt men verka i makens anda.

Det betydde att hon protesterade mot den planerade militariseringen av den nygrundade Förbundsrepubliken. Ett möte mellan några likasinnade vänner hölls hemma hos henne, varefter helvetet bröt loss. Västberlins ledande dagstidning Tagesspiegel skrev om hennes hem som en ”kommunistisk filial”, hon avskedades från sin läkartjänst och hennes änkepension drogs in.

Förföljelserna fortsatte på olika vis, och när hon med rimligen tungt vägande argument försökte överklaga besluten, möttes hon av öppet hån från de forna nazi­jurister, som befolkade domstolar och myndigheter. Formuleringarna i domsluten påminner om dem som Rehse och den beryktade Roland Freisler använde i de nazistiska folkdomstolarna.

Att hon åberopade författningen ansågs graverande liksom att hon propagerat för fred. Även den avrättade maken betraktades med uppenbar skepsis; någon som räddade judar hade ju brutit mot gällande lag. Man erinrar sig att också Claus Stauffenberg och de andra männen bakom 20 juli-attentatet mot Hitler under hela femtiotalet sågs som landsförrädare i Västtyskland.

Att följa änkan Grosscurths lidandesväg genom de åternazifierade domstolarna i 1950-talets Västberlin är beklämmande läsning. Författaren lyfter genom exemplet Grosscurth och Rehse fram en obehaglig del av efterkrigs-Tysklands historia, som är rätt glömd även i dagens Tyskland. Att han låter historien ta sin utgångspunkt i 1968 är ingen tillfällighet.

I dag förknippar vi lätt den tyska ungdomsrevolten från det året med Baader-Meinhof-ligan och dess excesser. Så mycket viktigare var dock den insats 68-årsgenerationen gjorde genom sin uppgörelse med de forna nazisterna och deras starka inflytande i stat och samhälle. Den slutliga demokratiseringen av Västtyskland är avgjort 68-generationens förtjänst.

Så långt låter det som om jag bara beskrivit en dokumentär framställning, men Mitt år som mördare är också en roman. Berättarens fixa idé, att han själv ska ta den moraliska lagen i egna händer och ta livet av den blodsbesudlade nazidomaren, tycks länge som ett litet skruvat svepskäl för att hitta en inramning åt den dokumentära historien. Men på slutet visar sig denna hans fixering få en ödesdiger innebörd som skapar oväntad tyngd åt Mitt år som mördare också läst som ren roman. Den vändningen är så pass överraskande, att inget bör avslöjas i förväg.