Unga, arga – och de gjorde skandal

GUNDER ANDERSSON läser om det radikala årtiondet då dagens författare föddes

helskärm

Med 1880-talet etablerades decennietänkandet i svensk litteratur. Det pågick i hundra år men verkar nu vara på upphällning. Vem kan tala om en (19)90-talslitteratur? Inom litteraturen ligger "sekelskiftet" hundra år tillbaka.

När nu David Gedin i en gedigen och läsvärd doktorsavhandling benar ut vad som egentligen hände under detta ömsom hyllade, ömsom förkättrade 80-tal gör han det rejält: dryga 500 sidor inklusive personregister.

Det litterära 80-talet, där författarna på bred front anammade Georg Brandes appell att "sätta problemen under debatt" började som bekant redan 1879, med Strindbergs Röda rummet. Han följde upp denna formidabla succé med novellsamlingen Det nya riket, och därmed hade han för evig tid gjort sig osams med det oscarianska etablissemanget, inklusive Svenska Akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirsén.

Gedin pekar på en intressant skillnad mellan Strindberg och övriga 80-talister. Medan de ägnade sig åt vardagsrealism skruvade han upp sin prosa i satir. Vardagsrealism hittar man egentligen först i Giftas, men även där är det satiriska inslaget påtagligt.

Gedin använder sig av Pierre Bourdieus teoribildning, med begrepp som "symboliskt kapital", "kulturellt kapital", "fält" och "habitus" för att utröna vad som egentligen hände på den litterära scenen under detta tumultartade decennium.

Det låter svårare än det är. Symboliskt kapital är vad som av vissa sociala grupper tillerkänns värde, kulturellt kapital är något extra värdefullt, som aktören, alltså i detta fallet författaren, kan tillerkännas under resans gång. Fält är det sociala rum där alltsammans äger rum och habitus är vad som avgör den enskildes agerande i varje situation.

När 80-talets författare attackerade kyrkan och - framför allt - började rota i det som för det borgerliga, oscarianska samhället var heligast av allt, familjeförhållandena ("intimsfären") och lyfte upp sexualiteten på dagordningen, då hade man inom samhällets fält gått för långt i habitus och förverkat sitt kulturella kapital. De etablerade kretsarna gick till motattack. Skällsord som "tendenslitteratur", "snusk" och liknande virvlade genom spalterna.

Att så många

kvinnor var så framträdande på det litterära fältet var en extra nagel i ögat på den förhärskande borgerligheten. Det blev också de som mest av alla skälldes för att skriva "tendentiöst". Ett hatobjekt framför andra var Victoria Benedictsson som hade mage att attackera den patriarkala familjeordningen. Försöken från den tidens debattörer att sudda ut de kvinnliga bidragen från litteraturkartan har sedan dess fullbordats av diverse litteraturprofessorer.

Den "framväxt av en modern författarroll" som är utgångspunkten för Gedins avhandling handlar helt enkelt om att författaren långt mer än förr blev en aktiv och synlig aktör på en textmarknad. Frilansskribenten trädde fram på bred front och krävde plats. Man började överge pseudonymen och skrev under eget namn, som därmed blev ett varumärke.

Redan det var skandalöst, inte minst med tanke på ämnesvalen (till exempel sexualiteten), eftersom de flesta kom ur samhällets "finare" kretsar. Man publicerade sig i olika genrer, med böcker, broschyrer, artiklar. Framför allt strävade man efter att skapa ett autonomt rum för "den intellektuelle", fristående från kyrkan och andra etablissemang (till exempel Akademien) som gärna attackerades. Man sprängde hål i den isoleringens ostkupa som legat över borgerskapets liv.

Hur såg då de ekonomiska villkoren ut? Den frågan lämnar Gedin i stort sett därhän. I en fotnot nämner han att Strindberg år 1885 åtminstone tjänade 8 308 kronor, i dagens penningvärde närmare 400 000. Han tjänade i särklass bäst av alla, men var samtidigt den som mest högljutt klagade över dålig ekonomi. (En uppgift jag har från annat håll är att han för diktsamlingen Dikter på vers och prosa fick 3 000 kronor, vilket finansierade den därpå följande "landsflykten" under ett år. Ett honorar dagens poeter bara kan drömma om.)

Egendomligt nog skrev få i detta radikala 80-tal romaner. Man höll sig mestadels till olika kortformer, ofta med anspråkslösheten uttalad redan i titeln. Det var mycket "anteckningar", "skizzer", "utkast" eller "tavlor". Man får bilden av en författargeneration som närmast andtrutet kastar sig över debattämnet för dagen.

För den löst sammansatta gruppering som kom att gå under namnet "det unga Sverige" var Strindberg en självklar ledargestalt, trots att han redan var på väg utomlands när den började konstituera sig på allvar 1882. Men hans ledande roll varade bara ett par år. Efter Giftasåtalet 1884, som slutade i frikännande, blev avståndstagandena allt fler och allt tydligare också från dem som tidigare hyllat honom, bland dem Gustaf af Geijerstam. Han var helt enkelt, som det heter på nutidssvenska, "too much", han hade blivit "paradoxal" och

undran väcktes om han inte rent av var "vansinnig".

Avståndstagandet sammanfaller i stort med att hela denna samhällskritiska litteratur börjar ebba ut. Oscar Levertin fronderade öppet och skrev senare (1890) programskriften Pepitas bröllop ihop med Heidenstam. Geijerstam fjäskade hit och dit, visste inte vilken fot han skulle stå på.

Av de under decenniet framgångsrika kvinnliga författarna hade de flesta tystnat och några avlidit. Ann Charlotte Leffler, tillsammans med Alfhild Agrell 80-talets mest framgångsrika dramatiker (långt framgångsrikare än Strindberg), hade emigrerat.

Socialt sett kom alla utom Ola Hansson och August Bondeson ur samhällets högre kretsar, men även dessa två hade småborgerlig bakgrund. I det sammanhanget är det förvånande att Gedin helt förbigått Jakob Bonggren, uppvuxen på ett soldattorp i fattiga Dalsland. Som lyriker debuterade han på Bonniers 1882 med den 224 sidor tjocka Förstlingar - med förord av Victor Rydberg och Georg Brandes! När den utkom var Bonggren redan utvandrad till USA.

Bonggren stod mitt i tidens radikala strömningar, han hånade idylldiktarna (och underförstått Wirsén) och gick till rasande attack mot unionen med Norge och menade att Norge ska släppas fritt. Helt okänd är han inte i den litteraturhistoriska samtiden. Anna Williams skrev en doktorsavhandling om honom 1991. Att missa honom måste ses som en större lapsus än att (sidan 93) döpa om Torsten Eklund till Torsten Ekbom.

Något större genomslag, socialt sett, fick inte det radikala, litterära 80-talet. Motståndet var för starkt, samhällsinstitutionerna för sammanvävda. Kvinnans ställning hade ju lagstiftningsvägen redan börjat förbättras. Man hade inte heller någon arbetarrörelse att luta sig mot, i motsats till de arbetarförfattare som kom att framträda från sekelskiftet och framåt. Då fanns en kollektiv bas och en organisationsstruktur med förlag och annat som helt saknades på 80-talet när arbetarrörelsen låg i sin linda. En Ivar Lo på 80-talet hade aldrig kunnat bidra till statarsystemets fall.

Drömmen om ett autonomt, kulturellt fält vid sidan av etablissemanget, med författaren som en solitär storhet, lyckades 80-talet inte heller att på allvar realisera. Det skedde senare, av dem som bröt med 80-talet, alltså 90-talisterna med Heidenstam i spetsen.

Och så har det fortsatt, med en skillnad: upplagan har blivit en allt viktigare värdemätare på en författares sociala kapital.

Litteratur- historia

Gunder Andersson