Konst för folket
Camilla Hammarström om Konstfrämjandet – en kulturspridare av klass
Uppdaterad 2017-12-12 | Publicerad 2017-12-10
I en katalog från Konstfrämjandet från 1956 hävdas med emfas att det som visas inte är reproduktioner, utan originalgrafik. ”De olika konstverken är alltså ett resultat av konstnärens arbete på litografistenen, i träsnittsstocken eller med seriegrafiduken.”
Varje konstverk kostade 50 kronor, med ram 63 kronor. Visionen var att folket skulle ersätta sina oljetryck och sin hötorgskonst med ”god konst” av samtidskonstnärer. Det som historiskt varit en exklusivitet för ett fåtal skulle göras tillgängligt för alla.
Med anledning av 70-årsjubileet ger Folkrörelsernas konstfrämjande ut ett praktverk som tecknar dess historia. Från folkuppfostran och bildningsiver till dagens mer deltagarorienterade projekt.
Det är en diger och något plottrig publikation som rymmer allt ifrån styrelseprotokoll till bilder av kataloger och medlemskort. Man kunde gott ha tagit med fler bilder på själva konsten, men jag gissar att bildupphovsrätten gjort kostnaden för hög. Det är synd, för det skulle ha skapat en visuell förståelse av hur Konstfrämjandet utvecklats genom åren och det hade blivit en klart vackrare bok.
Konstfrämjandet bildades 1947 av en mängd folkrörelser och fackförbund. I sann samförståndsanda var till och med Svenska arbetsgivarföreningen med på ett hörn.
Så småningom blev Konstfrämjandet en organisation med många medlemmar och lokalföreningar ute i landet. Medlemmar kunde också bli arbetsplatsombud, vilket gav ytterligare rabatt på konsten. Man bedrev också ”upplysnings- och propagandaverksamhet” i form av föreläsningar, utställningar och publikationer. Carlo Derkert, son till Siri Derkert, var en legendarisk föreläsare och konstförmedlare.
Att man från att ha profilerat sig med den unga modernistiska konsten ganska snart övergick till att även släppa in mer naturalistiska konstnärer, hade att göra med den svåra pedagogiska utmaningen att få vanligt folk att ta till sig det abstrakta.
Balansgången mellan exklusivt och folkligt förefaller ha varit en smärtpunkt i Konstfrämjandets historia och något som gett upphov till många konflikter. På 1980-talet startade flera framstående konstnärer en bojkott för att man ansåg att Konstfrämjandet för mycket anpassade sig till en folklig smak och inte längre höll en fullgod kvalitet på alstren.
Mest intressant i boken är texten av Martin Gustavsson, docent i ekonomisk historia. Han visar på symbiosen mellan staten och folkrörelserna under kulturpolitikens finansiella guldålder 1945–1975. Under denna tid var det svårt att göra reda för vad som var statliga initiativ och vad som kom från folkrörelserna. Den gemensamma linjen från början tycks likväl ha varit behovet av estetisk fostran av folket. Att göra konsten tillgänglig var också en demokratifråga.
Ju mer statliga pengar som tillfördes Konstfrämjandet desto mer blomstrade verksamheten, både vad det gäller folkbildande aktiviteter och försäljning av konst. När anslagen successivt urholkades sjönk också försäljningen av konst samtidigt som kraven på att Konstfrämjandet skulle vara ekonomiskt självförsörjande blev allt starkare från medlemsorganisationerna. Men att tänka mer kommersiellt stred ju mot tanken på att utmana den folkliga smaken. Striderna kring denna fråga var långdragna. Till slut gick Konstfrämjandet i konkurs 1992.
Efter det att Konstfrämjandet återuppstod 1993 kunde man inte i samma grad lita på pengar från staten. Dagens arbete med mer deltagarorienterad verksamhet har delvis sin grund i villkoren för projektbidrag från olika intressenter. Enligt bokens övriga skribenter har detta öppnat upp för en radikal konstnärlig verksamhet som är mer i linje med samtidskonstens sätt att arbeta relationellt och socialt.
Här handlar det inte längre om att överföra kunskap till folk, utan att låta människor tillsammans med konstnärer producera ny mening och kunskap. En uppdaterad folkbildning med andra ord.
