Förälskad i ett fjäll?

MIKAEL STRÖMBERG berättar om sina möten med Nils-Aslak - och om boken som blev den samiske allkonstnärens sista.

I går kom beskedet om att

Nils-Aslak Valkeapää

gått bort, 58 år gammal, på väg hem från en diktfestival i Japan.

Jag sitter på en skolbuss från Tromsø till Skibotn och hela resan ackompanjeras av Mark Knoppflers ekande gitarr ur filmen Local Hero. Bergtopparna river hål i molnen. Björkarna står som sprättbågar böjda under blåsten. Väderleken lever sitt eget liv.

Den lilla orten Skibotn är skrämmande vacker. Syret i luften, den typiska kryddblandningen av blåstång och dieselolja från fiskebåtarna, värmen från Golfströmmen som gör att isen aldrig lägger sig. Här finns också Nordnorges högsta berg, Jiehkevárri, 1 833 meter över havet.

Jag undrar, kan man bli förälskad i ett fjäll? Naturligtvis. För Nils-Aslak Valkeapää, Aillohás ("lille Aillo" efter ett fjäll nära Kilpisjärvi) är det nätt upp den största kärleken.

Vi stämmer träff, ingen av oss äger en klocka. Så lägger jag märke till en toppluva i samernas färger som kommer guppande mellan träden. Det är han. Diktaren, bildkonstnären, tecknaren, fotografen, formgivaren, jojkaren, musikern, vandraren, utemänni-skan. En riktig konstnär, underkastad solens, månens, vindens och luftens avsikter.

Efter en allvarlig trafikolycka förmådde han inte längre använda kameran, tv:n, radion och bandspelaren avskräckte också, han kunde varken se eller höra nyheter, alla moment i tillvaron som krävde någon form av teknisk lösning kändes obehagliga. Hade det inte varit för olyckan hade han antagligen bott kvar på vidderna mellan finska Karesuando och Kilpisjärvi. Numera får livet i Skibotn ordnas som livet vill, menar han. "Det är min stora ära, tid är det enda jag har."

Född 1943 i renskötarfamilj var det inte lätt att bryta mot traditioner och välja den mjuka vägen, ordet och konsten och musiken. Att bli renskötare var otänkbart eftersom han inte kan döda ens en bäcköring. Blåhakarna blev hans lekkamrater. Han räknade äggen och skrev dagbok hur blåhakeungarna utvecklades. Han utbildade sig till lärare men kunde aldrig utöva den makt som läraryrket krävde. Skolvärlden påminde honom om den värsta av tider.

1991 tilldelades han Nordiska litteraturpriset för Solen, min far, som nu har fått en kvinnlig motsvarighet och omfattar texter, fotografier och målningar på temat urbefolkningar i världen. Boken Eanni, Eannázan (Jorden, min mor, på svenska) .

Till det stora livsprojektet hörde att i diktens och bildens och ljudets exakta språk uppmärksamma världens minoriteter. Han inledde det på ett mycket konkret sätt när han med ett nytaget fotografi placerade in sig själv i historien, tillsammans med fransmannen Roland Bonapartes bilder på samer från 1880-talet.

I Jorden, min mor tas ytterligare ett steg. Ut mot navajoindianer, pygméer, inuiter, ainofolk och andra "minoriteter" som inramas av Valkeapääs egna hemtrakter där renskötarens barn åker kana på folkdräkten och två ishavsmåsar bara står i stilla kontemplation i midnattssolens sken. Tanken är att vi är alla minoriteter i en värld som undertrycks av en abstrakt, global kraft. Men det går att åtgärda, genom att reagera. Och det är sällan, verkligen sällan, som en bok faktiskt är ett sånt allkonstverk.

""ord

HAR

makt

PRIMITIV

SYND

HELVETE"

(ur Jorden, min mor).

I multimediEtider känns det nästan löjligt att tala om Nils-Aslak Valkeapää som multikonstnär. Sanningen är att han alltid har odlat olika slags överlappningar av färghörande och hörselseende. När han skriver hör han ljuden och ser färgerna. När han målar ser han orden och hör ljuden. Ord har färger på motsvarande sätt som bilder har ackord och tonföljder. När han jojkar hör, ser och känner han det mesta.

Alltsammans översätts blixtsnabbt, och det är absolut ingen medveten teknik från Aillohás sida. Egentligen kan han inte hålla fast vid någonting, och däri ligger styrkan.

"joiken

den bare er

den vil høres

joiken

det er ikke jeg

som lager den

ikke ordene heller

de bare kommer

joiken

kraftfull

de mektige ordene

de bare

er"

(Jorden, min mor).

För att underlätta det hela har han inrättat sitt hus i skrivarrummet, målarrummet, formgivarrummet, musikrummet, och tänkarrummet med en gungstol i mitten. Han kan alltså gå från det ena till det andra genom att blanda och samtidigt hålla isär. Mycket praktiskt - och inspirerande.

När jag frågar varför han lever ensam förstår han inte riktigt vad jag menar. För det första går det inte att "leva med någon kvinna som vasker hemma". För det andra är han ju "aldrig ensam eftersom naturen är hans mor, solen hans far och luften och vinden hans bror och syster".

Ljuset är den enda klocka han använder. Mörka årstider skriver han. Ljusa tider ägnar han åt jojk och måleri. Vid bländvita ljusa tider övar han sig i konsten att "göra sig tillgänglig" så att naturen kan spela på honom. Numera blandar han också tjära för att bestryka sina böcker och konstverk. "Doften av rök och tjära är mina bästa dofter. Det tränger in i kläderna och i minnet."

"... jeg gjør opp ild

einerrøyk

et stort tre

store trestammer

drivved

jeg samler sammen stammer

hule trestammer

smører tjære på innsiden

hjertet

levner et tjærespann i

hulrommet"

(ur Jorden, min mor).

Tecknen, föremålen, trädstammarna, skulpturerna, stenarna, tjärmålningarna och andra ting bildar en berättelse. Men det är samtidigt en berättelse som jag, som utomstående, måste få hjälp att översätta, bland annat: "den tyste rådaren", "grönskans gudinna", "den gamle i päls", "den stora rentjuren", "den andra världen", "den kosmiska älg-en", "ripan", "den lysande modern", "djuret som bär honom på korset", "den lilla räven". Tecknen ger svar på frågor och ställer nya frågor. Vad betyder ripans tecken? Nödår? Varför?

"" de klager er misfornøyde nidkjære

påpeker feil

feil

altfor mange

for mange

dyr

for mange

mennesker også

mennesker, de er dyr de

og DE er det for mange av

MENNESKENE

I DYRENES

naturens

steinenes

elvedalenes

fjellenes

skogenes

vannenes

VERDEN"

(ur Jorden, min mor).

Det är lönlöst att dyka in i texterna med intertextuella avsikter. För här finns ingenting att förstå utöver själva tillståndets magi. Orden tycks komma från en tidigare värld med annorlunda tidsuppfattning och andra värderingar i fråga om kontinuitet, trygghet, harmoni.

"Ja, ja", svarar Valkeapää. Han svarar alltid Ja. "Jag är bara en dräng, har inte rätt att säga nej."

Nyckeln till förståelse ligger antagligen i något som på samiska heter okta muitingoansta nuppiid olbuid, en metod att minnas. Gränsen mellan liv och död drogs annorlunda, det hade inte så mycket att göra med om hjärtat slog. Liv var snarare ett kvalitativt begrepp. Så länge någon eller något var ihågkommet var det levande. Ett berg, en sten, en varg, en gumma. Att glömma och att glömmas innebar att inte längre existera.

"När jag är död", säger Aillohás, "då är det naturens tur att äta mig, då lämnas jag tillbaka, det är inte min sak att veta vad som sker efter döden."

Vi dricker var sin starköl. Ser ut över Jiehkevárri. Säger inget mer.

allkonst

Mikael Strömberg (kultur@aftonbladet.se)