Hur det kan vara att dö
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-09-10
MAGNUS RINGGREN läser en roman full av överraskningar
I tre decennier har Carl-Henning Wijkmarks vassa lilla satir Den moderna döden suttit som en tagg i politiker och sjukvårdsbyråkrater – om de nu observerat att den finns. Sent omsider vänder författaren på perspektivet i romanen Stundande natten där döende människor och inte dödens administratörer för ordet. Det har blivit en tät och insiktsfull liten bok full av överraskningar och fint snidade små porträttskulpturer.
Den inte alltför lyckade skådespelaren Hasse ligger för döden i ”terminalen” eller ”baslägret” som hans sjuksal kallas. Han omges av ”tanatologer”, dödsexperter av olika slag – läkare, sköterskor, en entusiastisk bibliotekarie, en svart städare som han respekterar djupt. Medpatienterna är från början tre. Där finns en hemlig patient, kanske den siste av sitt folk (mer än så säger jag inte). Där finns också Harry och Börje, en uteliggare och en spelare. När de frivilligt lämnar scenen blir Hasse ensam med sköterskorna – ”professionella ut i bröstvårtorna” – och sina böcker om döden. Han letar i minnet efter sina egna urscener, och böckerna hjälper honom att fundera kring de mer generella existentiella villkor som gäller för alla. Själva det fysiska döendet är inte så intressant för honom; han har aldrig varit särskilt intresserad av sina inälvor.
Detta låter föga upphetsande – medges. Men ack så man kan bedra sig. Detta är en spännande bok där slutet är givet men vägen dit vindlar genom mänsklig erfarenhet av alla de slag. Mot textens realism står det faktum att den röst som bär den kommer från andra sidan.
För den som tror på ett evigt liv blir döden bara en passkontroll utan den djupare tragik som fritänkaren kan känna inför slutet. Men troende som icke-troende kan göra sig tankar om smärtlindring, självmord och dödshjälp. Skräck och bitterhet, försoning och lättnad kan alla döende blanda i olika mängder. Romanens jag är ingen intressant individ. Han är den gren där tankens lövverk breder ut sig och där läsefrukterna (inte för många, inte så tyngande) får hänga och mogna.
Stundande natten är en mycket vacker och tänkvärd bok. Den borde tryckas i en volym tillsammans med Den moderna döden och läsas grundligt på alla vårdutbildningar och av alla som vill lära sig något om hur det kan vara att dö.
Magnus Ringgren
