Rasism

Jo, man ska kalla rasism för rasism

Ideologin är densamma – den har bara bytt ordförråd

Av: 

Malin Krutmeijer

Två nya böcker om rasism och antirasism är både uppfordrande och upplivande, skriver Malin Krutmeijer i sin recension.
Två nya böcker om rasism och antirasism är både uppfordrande och upplivande, skriver Malin Krutmeijer i sin recension.

BOKRECENSIONER

Det är svårt att prata om rasism nuförtiden. Det finns ju inga rasister, förutom en liten grupp extremister som låter som Adolf Hitler med sin uttalade rasbiologiska vokabulär.

Prova att kalla någon för rasist, som påstår att kulturskillnader gör det i princip omöjligt för muslimska invandrare att passa in i Sverige. Jag lovar att vederbörande blir jättekränkt. Du borde skämmas som kastar så hemska tillmälen på folk! Är du emot yttrandefriheten eller?

Testa att påtala den rasistiska dimensionen av den danska så kallade ghetto-lagstiftningen, som riktar sig explicit mot fattiga bostadsområden där många invånare har utomeuropeisk bakgrund, och där vissa brott ska ge dubbla straff jämfört med i andra områden, och förskola ska vara obligatoriskt. Var inte löjlig, kommer förespråkare att säga. Att särlagstiftningen råkar gälla så många utomeuropéer har ingenting med rasism att göra. Sluta polarisera.


Jag måste erkänna att jargongen kring rasismbegreppet har förvirrat mig de senaste åren. Det har blivit så lätt att hamna i märkliga, tidsödande diskussioner när man kallar rasism för rasism att jag börjat leta efter andra sätt att uttrycka mig.

Efter att ha läst två amerikanska författares uppfordrande och upplivande böcker om rasism och antirasism ska jag sluta med det. Såväl Robin DiAngelo som Ibram X. Kendi förklarar hur Hitler-Tysklands raspolitik och folkmord skakade om den rasbiologi som dittills varit en respekterad vetenskap på universiteten. Lite senare riktade medborgarrättsrörelsen i USA och, skulle man kunna tillägga, de koloniala befrielserörelserna strålkastarna på den rasism som förtryckte svarta och andra icke-vita. Rasism kom så småningom att betraktas som omoraliskt och oacceptabelt.


Det är förstås en seger, men det betyder inte att rasismen har försvunnit. I stället bytte den ordförråd. Robin DiAngelo citerar i sin bok Vit skörhet en högerextremist som berättar hur man ska uttrycka sig så målgruppen fattar vad man menar, utan att man riskerar att avslöjas som vit nationalist.

Lämpliga ordval som ”kämpa mot positiv särbehandling”, ”göra slut på globalismen” och ”stoppa invandringen” bäddar för genomslag i bredare grupper. Vi ser detta i den högerradikala våg som sveper genom parlamenten i stora delar av världen, inklusive USA och Sverige, och får många gamla etablerade partier att med förbluffande beredvillighet röra sig högerut.


Ibram X. Kendi har liknande exempel i Så blir du en antirasist, men annars är böckerna ganska olika. Kendi är historiker och skriver en ambitiös essäistik. Med utgångspunkt i sin egen livshistoria som sökande, svart antirasist diskuterar han rasismens många aspekter, och skildrar dess långa historia.

Han framhäver vikten av maktanalys, att den rasistiska idévärlden inte grundas i hat och okunskap utan ytterst i egenintresse. Därför lanserar han det utmärkta begreppet ”rasistisk politik”, som implicerar något mer aktivt än ”strukturell rasism”. Resonemangen är tankestimulerande, och en hel del går att överföra till dagens Sverige.

Ta Kendis berättelse om hur en inflytelserik statsvetare 1995 varnade för att barn i fattiga, svarta storstadsområden växte upp ”omgivna av tonåringar och vuxna som själva är samhällsfrånvända, utstötta eller kriminella”. ”En ny generation gatuligister är här – den yngsta och brutalaste generation som något samhälle någonsin skådat”, trumpetade statsvetaren.


Jämför med svenska domedagsprofetior om ”utanförskapsområden”, där ”kriminella klaner” sägs utöva oemotståndlig lockelse på varenda invandrarpojke. Ett paradexempel när det gäller att skicka signaler utan att fullt ut tala ur skägget är polisen Fredrik Kärrholm. I sin bok Gangstervåld både siktar han på förortsinvånarna, och refererar till en beteendegenetiker som menar att dålig impulskontroll och kriminellt beteende är medfött.

Jag förnekar inte att det finns gängkriminalitet i Sverige – det gör det, och den måste bekämpas. Poängen är enligt vilka parametrar de kriminella, och folk som råkar bo i samma bostadsområden som de, framställs.


Ibram X. Kendis bok är bättre och mer djupgående än Robin DiAngelos, men hennes Vit skörhet är mer överraskande.

DiAngelo riktar sig framför allt till progressiva vita som inte anser sig ha några rasistiska tendenser. Det är bland annat det kränkta förnekandet av sådana som hon benämner ”vit skörhet”.

Boken är en pratig men kraftfull argumentation för att vi, som av det rasistiska systemet kategoriseras som vita, måste förstå att detta medför privilegier. Att vi socialiseras in i en position där vi tillåts känna oss som ”bara människor”, som neutrala och objektiva, och att vi måste sluta vara överkänsliga för när det visar sig att vi inte alls är det.


DiAngelo demonstrerar, bland annat med exempel från sitt arbete som mångfaldskonsult på arbetsplatser, hur denna överkänslighet tar sig uttryck i en hel palett av ibland faktiskt omedvetna härskartekniker som effektivt förhindrar arbetet mot rasism. Det är provocerande läsning, som träffar mig rätt i plytet några gånger.

Trots att Vit skörhet har irriterande drag av uppfostrande självhjälpsbok känner jag mig politiskt uppfriskad efter läsningen. När jag sedan fortsätter med Ibram X. Kendis generösa plädering för antirasism lyfts jag ur all hopplöshet jag känt de senaste åren.

Det är kort sagt två angelägna böcker som Natur & kultur ger ut på svenska, och därför är det så fruktansvärt tråkigt att båda översättningarna är under all kritik. Det handlar om alltifrån direkta fel, som när fem trappsteg blir fem trappor, till ett övermått av slappa anglicismer som för tankarna till peppiga svenska mellanchefer förlästa på amerikansk karriärprosa. Att författarna mirakulöst nog ändå når fram visar bara hur mycket bättre de hade förtjänat.

ANNONS EXTERN LÄNK

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Aftonbladet

Till shoppen
Vit skörhet

Natur & Kultur

Vit skörhet

190,00 kr270,00 kr

Publisert:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Rasism

Medborgarrättsrörelsen

Politik

Fredrik Kärrholm