Rakt in i den tyska nazismens trettiotal
Louise Körnungs debutroman har höga ambitioner – men hade behövt en redaktör
Publicerad 2023-07-09
Svenska romandebutanter väljer ofta, klokt nog, att hålla ambitionerna i korta tyglar. Ämnessfären håller sig inte sällan i författarens närhet och äger rum i samtiden eller i ett nära förflutet. Relationer – familj, partner – är gärna det nav historierna kretsar kring.
Louise Körnung vill annat. Hon släpper tyglarna och ger sig rakt in i ett av de svåraste av ämnen: nazismen i Tyskland under 1930- och 1940-talen. Med en bakgrund som diplomat har hon rimligen goda erfarenheter av konflikter och de svårigheter som därmed uppstår, både mellan och inom människor.
I ”Självporträtt” möter vi några personer på politiskt motsatta sidor, där de på den goda sidan försöker lösa sina inre konflikter som den tyska nazismen gett upphov till. Hilde von Godesberg, konstnärligt begåvad ung adelsdam, hålls hårt av sin blonde, ariske far. Han uppmuntrar trots allt hennes begåvning. Måhända kan hon med sina tavlor hylla tidens dominerande ideologi.
På konstskolan i Berlin finns dissidenten professor Lothar, som aldrig tvekar att sjunga ut mot tidens tilltagande ondska. Där finns även den begåvade judiske eleven Simon. Över institutionen vakar rektorn Otto Wagener, högt uppsatt nazist och snart Hildes äkta make, ett parti arrangerat av hennes far.
Men Hildes nedärvda tro på de förhoppningar hennes far har på den tyska framtiden sviktar vartefter. Hon inleder en kärlekshistoria med Simon och blir med tiden allt mer avogt inställd till sin åldrige make, vilket leder till en konflikt med dödlig utgång. Hon spärras in på ett mentalsjukhus där en doktor Schröder tålmodigt försöker få henne att minnas tiden.
Simon har 1939 lyckats fly landet till Palestina, den del som efter kriget skulle bli Israel. Hans korta kärlekshistoria med Hilde lever kvar, men lusten att måla ligger i dvala. Han träffar Michal, engagerad i den paramilitära sionistiska rörelsen Etzel, alltså en moraliskt omvänd motsvarighet till nazismen.
Så ser konflikthärdarna ut i romanen, som också har ett något outvecklat tema i form av konstens betydelse för den personliga, moraliska kompassen. Det är jämförelsen mellan de båda konflikterna som är romanens främsta tillgång och vartefter driver handlingen framåt. Personerna är lite för mycket funktioner (alla är antingen väldigt onda eller väldigt goda).
En del frågor kring romanens struktur inställer sig. Vart tog Hildes föräldrar vägen efter giftermålet med hustrumisshandlaren Otto Wagener? Scenerna på mentalsjukhuset 1948, där Hildes minnen från 1930-talet väcks av doktor Schröder, är också överflödiga och övertygar heller inte psykologiskt. Och varför dessa onödigt korta – 104! – kapitel?
Ambitionen är som sagt av god höjd och nås också emellanåt, men en redaktör kunde ha dragit i tyglarna lite mer och lite oftare.
