Hon fångar vardagens eviga ofullständighet

Ingen har renodlat 90-talsnovellens estetik så konsekvent som Cecilia Davidsson

Publicerad 2023-01-16

Cecilia Davidsson (f. −63) debuterade 1994 med novellsamlingen ”En av dessa nätter”. Nu är hon aktuell med ”Leva lite till”.

Utanför boksidan och mellan de okonstlade raderna skälver den: Dramatiken i den så kallade 90-talsnovellen. De författare som räknas till 1990-talets svenska novellboom brukar protestera mot att buntas ihop. De brukar hävda att de skrev jätteolika, och att svenska förlag inte alls satsade märkvärdigt mycket på novellen mot slutet av förra seklet.

Men så här på håll är det uppenbart att det fanns en strömning: En kortprosa präglad av språklig enkelhet, som smakfullt värjde sig mot känslosvall och krusiduller. En tendens som porlade fram mellan ett par majestätiska isberg från USA. De hette Ernest Hemingway och Raymond Carver.

Hans Gunnarsson, Mats Kempe och Oline Stig brukar räknas som skolans representanter. Liksom Jerker Virdborg, med mörkare stråk, och Ninni Holmqvist, med sexigare.

Men jag tror inte att någon författare som kläcktes under boomen har renodlat och djuplodat 90-talsnovellens estetik så konsekvent som Cecilia Davidsson fortsatt att göra i sina böcker för vuxna. Davidsson är även verksam som barnboksförfattare bland annat.

 

”Leva lite till” innehåller arton noveller, tillika arton utsnitt ur det pågående. Exceptionella semesterresor sätter igång fantasierna om andra sätt att leva. Laddningen kring vem som plockar upp smutstvätten och kreativa yrkesmänniskor som harvar på bortom romantiskt skaparskimmer. Ansträngda familjerelationer. Någon gång med inslag av absurdism.

Davidssonmänniskan är smådeppig. Och hon är ofta en kvinnlig anhörig till någon som befinner sig i ett mer akut tillstånd

Detaljerna lever i de här korta berättelserna. En underläpp är blank och sladdrig. Äpplen arrangeras i en skål, doftar, och får någon att tänka på en granne i barndomen som tafsade.

 

Davidssonmänniskan är smådeppig. Och hon är ofta en kvinnlig anhörig till någon som befinner sig i ett mer akut tillstånd. Hon känner ansvar men är rastlös. Hon känner sig instängd och bara relativt handlingskraftig. Det är som om själva tiden kliar under huden.

Ibland fångar Davidsson och hennes beprövade undertextestetik verkligen vardagens ständiga ofullständighet och beröringsskräcken man lätt utvecklar inför livets smärtpunkter. Problemet är när novellerna i sig själv tycks lida av ofullständighet och beröringsskräck, när de inte bara duckar för övertydlighet och psykologiserande, utan överhuvudtaget undviker nerv, sår, fara.

 

Jag inser att de texter som fångar mig i Leva lite till är de där Davidsson går upp i intensitet. När allt det nedstrukna och utelämnade vetter mot en avgrund. Som i den utsökt livströtta titelnovellen. Eller i den besynnerligt groteska Kvinnor och möss, där en samling kvinnor sitter under en stekhet sol och skiljer skinn från innanmäte på lådvis med döda muskroppar. I den svimfärdiga kadaverhantverkarens fumliga rörelser träder bråddjupen fram. Något svårgripbart främmande i det lilla, avskilda sammanhanget.

När 90-talsnovellen åstadkommer en sådan laddning, när den reducerade texten flyter samman med en större existentiell tomhet, är den explosiv i alla tider.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.