Färgstarka minnen i ny förortsbok
Publicerad 2013-08-23
Kjell Johansson skapar en nästan etnografisk studie av stockholmsförorten Midsommarkransen
Med Kjell Johanssons suveräna självbiografiska romantrilogi hamnade stockholmsförorten Midsommarkransen på den litterära kartan och visade sig samtidigt inte riktigt leva upp till sitt vackra namn. Litet bättre går det för Midsommarkransen i Kjell Johanssons nya bok Mammas gata – berättelser från förorten, där han återigen närmar sig sin älskade krans fast från ett annat håll.
Det självbiografiska perspektivet är kvar men nu har han kollektiviserat det. Gossen Kjell, eller hans alter ego, är inte huvudperson längre, utan bara en del av kranskollektivet, så som det såg ut under författarens år som pojke i slutet av fyrtio- och början av femtiotalen.
Genom en lång rad anekdoter och porträtt skapar Kjell Johansson en nästan etnografisk studie av den särpräglade miljö, som Midsommarkransen utgjorde för ett drygt halvsekel sedan.
Det är som åtta- tio-tolvåring man kanske allra bäst spanar in sin omgivning, iakttar människor, beteenden och sammanhang och obesvärat gör sig bekant med dem. Åtminstone var det så på den tiden, då trångboddheten gjorde det nödvändigt för barn att leka och leva utomhus i kollektiva miljöer. Barn fick en lysande chans att suga i sig andra människors mer eller mindre märkvärdiga liv och att tolka – och ibland misstolka – sin närmaste omvärld.
Mina egna barndomserfarenheter från ungefär samma tid på söder i Gävle, påminner starkt om åtskilligt som Kjell Johansson återger från Midsommarkransen.
Med ett stort undantag. Inte upplevde jag så många färgstarka gestalter och goda historier som Kjell Johansson gjorde.
Eller det är väl snarare så att han som den drivne författare han är i efterhand kan ge folk den extra färg och kontur de behöver för att deras egenart ska framträda. Med öronen fladdrande av nyfikenhet och människointresse har den lille Kjell slukat berättelser kring ölkaféerna och kikat in genom fönstren på alla vardagsdramer, lagt pussel med människoliv och lagrat mänsklig erfarenhet på hög. Men Mammas gata är skriven ur nutidsperspektiv, och han analyserar vuxet.
Samtidigt finns de där nyfiket öppna barnaögonen kvar, och utan synbar ansträngning förenas minnets distans med omedelbarheten i barnets upplevelse. Det ger den här boken en speciell charm. Till den bidrar också Kjell Johanssons uppenbara kärlek till alla de ofta av livet tilltufsade figurer som befolkade hans barndom.
Ibland kan en idylliseringens slöja dölja onödigt mycket av en misär, som författaren egentligen inte försöker förtiga. Fattigdom luktar otäckt, men den odören tränger inte helt igenom, när Kjell Johansson berättar med sådan förtjusning.
Litet överraskande och drastiskt tränger också nutiden på ibland, som när han återger en episod från badhuset i Aspudden. I förbigående nämns husets sorgliga slut, när det revs 2009 trots omfattande protester. ”En förbannelse vilar sedan den dagen över det ansvariga borgarrådet Madeleine Sjöstedt”, meddelar författaren lakoniskt, innan han fortsätter med nästa historia.
