I huvudet på Béla Bartók

helskärm

När nazisterna 1938 i anslutning till utställningen av Entartete Kunst också gjorde en exposé över Entartete Musik, protesterade den ungerska tonsättaren Béla Bartók häftigt. Han var visserligen inte jude och inte heller hade han skrivit tolvtonsmusik, men han ville i solidaritet med de andra utdömda också räknas dit. Om inte förr torde nazisterna efter detta haft ögonen på honom. Tills vidare var han skyddad som ungersk medborgare, bosatt i Budapest. Men banden mellan nazisterna och det trekvartsfascistiska Ungern var täta, och framtiden var mer än osäker för Bartók. Han var dock starkt bunden vid sitt hemland och ville inte heller lämna sin gamla mor, så han kom inte i väg förrän hösten 1940, då det redan var mycket svårt att ta sig från Europa till USA.

I sin lilla roman Béla Bartók mot Tredje riket har Kjell Espmark fångat Bartók i en ögonblicksbild under flykten, vid en måltid i en fransk småstad nära gränsen till Spanien och den vidare vägen mot friheten. Bartók ser ett par män med tvivelaktigt utseende kliva ur en svart bil utanför restaurangen och väntar bara på att de ska komma in och arrestera honom. Romanen som följer är ett slags inre monolog, som utspelar sig under några få minuter i Bartóks hjärna. Bartók är känd som en extremt sensibel människa i alla avseenden, och Espmark låter honom känna på sig en hel del också vad andra människor tänker och säger liksom vad de kommande åren i USA ska bära med sig.

Som romantiteln anger koncentrerar sig författaren på Bartók i egenskap av musikalisk motståndsman. Hur Bartóks djupt folkmusikinspirerade musik genom sitt sätt att transformera det folkliga materialet krossar nazisternas falska Blut und Boden-ideologier, eller hur alla de nazistiska kulturpretentionerna sätts i svår dallring bara genom det absolut okontrollerbara mästerskapet i Bartóks musik. Just detta illustreras i en härligt drastisk scen, när Goebbels drabbas av ett epileptiskt anfall vid åhörandet av Bartóks sjätte stråkkvartett. Det är alltså rätt mycket, som virvlar in i huvudet på Bartók de där minuterna, när han sitter och iakttar de två förmodade Gestapomännen.

Béla Bartók mot Tredje riket är en tät liten bok om konstens möjligheter att hävda sig mot brutal maktutövning, mer kanske en skönlitterär essä än en roman. Espmark har ett påtagligt mycket nära förhållande till Bartóks musik. Därför gör det mig besviken att även han fallit för det vitt spridda och bisarra missförståndet att Bartók med sitt Sjostakovitj-citat i Konsert för orkester skulle vilja ironisera över banaliteten i Sjostakovitjs tema. I själva verket är det ju ett uttryck för den djupaste solidaritet med Sjostakovitj när Bartók nyttjar samma tema som han för att skildra ondskan. Jag förstår inte hur Espmark och så många andra annars insiktsfulla kommentatorer av Bartóks musik kunnat få för sig att den djupt seriöse Bartók år 1943 mitt under ockupationen av Lenin-grad skulle vilja driva med ett verk som Sjostakovitjs Lenin-gradsymfoni.

Roman

Lennart Bromander