Lätthet & förnedring

MAGNUS WILLIAM-OLSSON dansar med Umberto Eco

helskärm

Få samtida författare jag känner till har en sådan dragning till tankens elegans som Umberto Eco. Den njutning hans texter bereder består inte sällan i att de förmår läsaren att sträva till, ibland rent av tangera, men aldrig överträffa, författarens egen nivå av bildning, spiritualitet och analytisk förmåga. Det är lite som att dansa med en överlägset skicklig partner. Avigsidan av den svindlande lätthet man uppnår är en stickande känsla av förödmjukelse.

Elegansens problem ligger emellertid i att dess iver att väcka häpnad inte alltid överensstämmer med en önskvärd sanningslidelse. Den eleganta texten fastnar lätt i ett fetischistiskt spel mellan yta och djup. Glittret döljer vad det vill uppenbara. Detta är just vad Eco kritiserar Oscar Wilde för i föredraget Wilde. Paradox och aforism som står att läsa i essäsamlingen Tankar om litteratur som nyligen utkommit i Barbro Anderssons översättning. Wildes paradoxala formuleringar syftar inte till sanning, utan till provokation och han förmådde själv inte skilja dem från fåfänga, skriver Eco. Och fåfäng skulle man alltså även kunna kalla hans egen stil. Men i gengäld är Umberto Eco noga med den filosofiska och teoretiska underbyggnaden.

Ecos litteratursyn är stadigt grundad i den strukturalistiska traditionen. I en av bokens intressantaste texter, ett föredrag vid Italienska föreningen för semiotiska studiers kongress, försvarar han lidelsefullt den semiotiska kritiken mot "den nya Postantika Kritikens psychopomper", de som - om jag förstår honom rätt - grundlöst tolkar texter utifrån "läsupplevelsen" i stället för att undersöka hur de producerar mening, erfarenhet, upplevelse. Kritik skall inte förväxlas med litteratur, menar Eco. Varje erfarenhet, kunskap och förnimmelse som äger kritisk relevans måste kunna återföras på texten. Han vänder sig mot den samtida kritikens intresse för "det sublima" förstått som ett oförklarligt moment i den estetiska erfarenheten och försöker visa att Longinos - som ägnade begreppet en traktat på 200-talet - tvärtom fann det mödan värt att förklara det utifrån specifika litterära strategier.

Riktigt så sträng är emellertid inte Longinos. Visserligen polemiserar han mot dem som menar att förmåga till det sublima är medfött och inte en konst (grek. techne), men han poängterar samtidigt konstens/kunnandets begränsning. Det är bara "konsten som kan lära oss att vissa företeelser i litteraturen enbart kommer av naturen", skriver Longinos i Jan Stolpes översättning.

Även en kritik som lutar sig mot Longinos exempel måste alltså besinna att allt i litteraturen inte restlöst låter sig förklaras. Och skälet är, tror jag, att litteraturen inte kan reduceras till en artefakt (vanligen "texten"). Jag tror tvärtom att en texts "litteraturhet" - som Eco skriver - dess litteräritet, uppstår först i och med att den läses. En kritik som vill göra litteraturen rättvisa kan därför inte nöja sig med att om och om igen peka på texten, hur den är och gör, den måste själv iscensätta texten i en läsning som i sin tur förmår sin läsare att göra sammalunda.

I så måtto tror jag, tvärtemot Umberto Eco, att kritiken för att göra litteraturen rättvisa själv måste vara litterär. Kanske är det också därför som de teoretiska och metateoretiska partierna i Tankar om litteratur ter sig så mycket intressantare än de litteraturkritiska. Litteraturens roll i Ecos framställning är alltid exemplets, också när den är skriven av hans älsklingsförfattare som Dante, Borges, Joyce och T S Eliot.

Umberto Ecos önskan att skilja kritik från litteratur har emellertid en intressant paradox i honom själv. Fastän han i förordet bekänner sin ovilja inför uppdraget skriver han i denna bok också en del om sitt eget romanskrivande. Då, när föremålet inte längre enkelt låter sig avskiljas, blir hans kritiska stil plötsligt poetisk. Som i den vackra beskrivningen av hur författandet förförde honom som barn. Hans eleganta begreppsexercis och tydliga kategorier går plötsligt i kvav. Exemplet spräcker exemplifieringen. Nattfjärilslikt bryter sig dikten ur sitt torra hölje och störtar sig lyckligt obetänksamt in i litteraturens låga.

Essäer

Magnus William-Olsson