In i psykosens mörker med Astrid Lindgren
Det är svårt att värja sig från svärtan i Elin Lucassis nya serieroman
Publicerad 2023-11-13
En kvinna med långt flygigt hår och stora runda solglasögon möter oss redan på omslaget. Solglasögonens makabra svärta är illavarslande och värre ska det bli – berättelsen ”Jag älskar Astrid Lindgren” utvecklas mardrömslikt, steg för steg ner i ett psykotiskt helvete.
Elin Lucassi har på senare år utvecklats till en serietecknare som skildrar mänskligt inre mörker med en snärt av skruvad humor. Galet, på ett spännande sätt. I detta album har humorn backat långt in i hörnet. Den märks möjligen i mellanmänskliga möten, dialoger som trampar på i tystnader och missförstånd, där normaliteten blir både löjlig och kall.
Huvudpersonens, Ylva-Lis, besatthet vid Astrid Lindgren grundar sig i det de har gemensamt: de har båda tvingats lämna bort ett barn, en son. En historia som sakta rullas upp i korta tillbakablickar, inklippta minnen. Jag har ibland svårt att värja mig från den svärta som väller fram, ja attackerar, från Lucassis teckningar.
”Jag älskar Astrid Lindgren” utstrålar den ensamhet många av Lindgrens böcker skildrade
Astrid Lindgrens hem är den plats där berättelsen ankrar, en plats Ylva-Li besöker tre gånger (Dalagatan 46, 46 dagar sedan hon lämnade bort barnet). Första gången stjäl hon ett par glasögon. Ingen slump, för det är ögon och syn som blir det visuella temat. Att möta det nyfödda barnets blick. Att se märket i mattan intill sängen där Astrid satte ner sina fötter, samma ställe i decennier. Att se och tolka, övertolka. Att själv försöka att inte bli sedd, bakom solglasögonen.
”Jag älskar Astrid Lindgren” utstrålar den ensamhet många av Lindgrens böcker skildrade. Att vara udda, i det här fallet så småningom mer än udda, i en värld som är långt ifrån vänlig. Man kan förstå identifikationen: det är lite av det ensamma barnet Bosse på bänken i Tegnérlunden i ”Mio, min Mio”. Lite av den metafysiska skräck som möter i ”Bröderna Lejonhjärta”. Katla i vuxenversion kan man säga.
Trots svärtan kan denna lilla serieroman ändå läsas som en solidarisk skildring, en uppmaning till medmänsklighet. Elin Lucassis tecknarstil har funnit sin form redan tidigare, med sina varierade rutor och filmiska växlande mellan perspektiven. Och jag hoppas att hon aldrig upphör med de karaktäristiska gapande munnarna i profil. Som om världen kunde slukas hel.
