Strålande om fascism och åtstramningspolitik
Det enda problemet med Clara E. Matteis bok är det hon inte skriver om
Publicerad 2023-12-11
Om man inte är ekonom för ordet ”åtstramning” tankarna till betslen på djuret som dras hårdare in i tandköttet. Associationen är rimlig, för frågan är om det uppfunnits något mera djävulskt än åtstramningspolitiken under kapitalismens historia. Historiskt har den lett till viktminskning, luftvägsinfektioner, TBC:s återkomst och att barn krymper. Över detta borde en svart bok upprättas. Min egen association går till falangistens snara om fackföreningsmannens hals. En ny bok av ekonomen Clara E. Mattei ger bränsle åt den.
I tegelstenen med den fantasilösa titeln ”Kapitalets ordning” går Mattei igenom åtstramningspolitikens födelse i Storbritannien och Italien under mellankrigstiden. Det låter dammigt, men hennes upptäckter är sprängstoff.
Historien börjar åren efter första världskriget, som är en särskilt radikal period under 1900-talet. Under kriget hade den fria företagsamheten slagits i spillror efter att flera stater nationaliserat sin basindustri. I Storbritannien fyrdubblade Labour sitt stöd i valet 1920 och blev Europas största socialistparti. I Italien svepte en våg av fabriksockupationer över landet samma år.
Borgerligheten var i upplösning. Inför frågan om ockupationsrörelsen svarade regeringschefen Giolitti: ”hur skulle jag kunna stoppa ockupationen? Det rör sig om 600 fabriker bara inom metallindustrin.” Men på annat håll mobiliserade liberala ekonomer tillsammans med auktoritära högerpolitiker. Det som förenade dem var tron på åtstramningspolitik.
Matteis stora bedrift är att hon visar hur åtstramningspolitiken fungerade som en växthusgas. Långsamt – men obönhörligt – kvävde den all politisk radikalism. Tanken var lika enkel som genial: när staten sänker lönen, styrräntan höjs och bostadslånen fördubblas blir det svårt att ägna sig åt världskommunismen.
Det finns dock ett problem med ”Kapitalets ordning” som mera handlar om vad författaren inte skriver om
I Storbritannien 1921 lanserades den största nedskärningen i välfärden någonsin, den så kallade ”Geddesyxan”. I Italien rullade finansminister de Stefani tillbaka den progressiva beskattningen tillsammans med olycksfalls- och ålderdomsförsäkringar. Av vänsterekonomer – från Keynes till Stieglitz – brukar detta beskrivas som ”vansinne” eller ”idioti”.
Men det Mattei gör är att visa hur det fanns en rationalitet i politiken. Poängen var aldrig att ”rädda ekonomin” – kapitalet skiter som bekant i tillväxten – utan att återupprätta klasshierarkierna. Under Mussolini fördubblades vinstkvoten mellan 1927 och 1930.
Det är här Mattei gör något verkligt formidabelt. Genom att illustrera hur manchesterliberaler och italienska fascister enades i tron på ekonomiskt teknokratstyre, är det frågan om hon inte ger marxisterna slutgiltigt rätt i sin tolkning av fascismen. Tolkningen brukar vara att fascismen – för att bli framgångsrik – måste fungera som kapitalets livgarde. Arthur Rosenberg – som märkligt nog inte nämns i boken – menade i ”Fascismen som massrörelse” (1934) att Mussolini omfamnades av borgerligheten först när han svängde åt höger i den ekonomiska politiken.
Mattei visar att det är korrekt, men att åtstramningspolitiken är den saknade pusselbiten. För det som binder samman fascismen ekonomiskt, från Mussolini på 20-talet till Pinochet på 80-talet, är inte korporativism – utan tron på en oberoende riksbank, slakt av välfärdsprogram och ökad vinstandel. Denna upptäckt skapar en kuslig känsla inför dagens politiska situation. För när började Sverigedemokraterna omfamnas av borgerligheten? Var det inte just när de vände om vinster i välfärden? Radikalhögern blir politiskt potent än i dag när den bestyckas med marknadsliberal ideologi.
Det finns dock ett problem med ”Kapitalets ordning” som mera handlar om vad författaren inte skriver om. För åtstramningspolitik är ju faktiskt ett svar på ett reellt problem, i form av oregerlig statsskuld och inflation. Exempelvis sammanfattar Mattei den politiska strategin på Brysselkonferensen 1920 – där högerekonomer diskuterade inflationen – med att: ”det gällde att sprida en känsla av oro”. Som om skenande priser inte är tämligen orosskapande i sig.
Mot detta kan man ställa den svenska arbetarrörelsen under efterkrigstiden, som begrep att varje progressivt program behöver en (måttfull) socialistisk inflationsbekämpning, vilket ledde till uppfinnandet av den solidariska lönepolitiken. Där kombinerades expansiv finanspolitik – med stram penningpolitik.
Det känns banalt att behöva påpeka detta, men åtstramningar och expansiv finanspolitik är inte höger och vänster i sig. Mattei inser givetvis detta, men tar aldrig problemet vid hornen. I stället suggererar hon fram att lågkonjunkturer och inflation är marginella problem vid sidan av fabriksockupationer och storstrejker. Inte ens Lenin skulle hålla med henne – även han förstod att vänstern behöver en krispolitik som fungerar stötdämpande på marknaden. ”Kapitalets ordning” dras på så sätt med samma problem som diverse marxistiska skrifter: den ställer en korrekt diagnos men ordinerar ännu icke framtagna mediciner.
