En tonåring som är svår att älska
Uppdaterad 2013-10-03 | Publicerad 2013-10-01
Sara Kadefors nya ungdomsbok en skicklig uppvisning i att skriva modernt
Kanske fick Sara Kadefors idén till Lex bok häromåret när bloggen Black Ascot visade sig vara en reklamkampanj i stället för en utlämnande verklighetsskildring från en destruktiv - och modemedveten - tjej.
Lex går sista året på gymnasiet och startar ironiskt bloggen ”Själens sår”, pretentiösa texter kompat av fashionfoton som Lex enda vän Jonatan ansvarar för. Han klär ut den alldagliga Lex, menar att ingen bryr sig om ord utan lite draghjälp av en snygg yta. Innehållet, en uppväxt med en kriminell far och hemska berättelser om att langa knark i skolväskan och vara vittne till blodiga uppgörelser, är bara delvis påhittat. Lex pappa sitter i fängelse och även om han mest beskrivs som en tafatt gubbe med för stort ego börjar Lex minnen till slut flyta ihop med bloggens fiktion.
Kadefors stora avtryck i ungdomsbokshistorien, Sandor slash Ida, var precis som Lex bok en skicklig uppvisning i hur man kan skriva modernt, inklusive ny teknik, utan att det känns krystat. Det psykologiska är mer svårsmält. Även om jag som läsare kan förstå Lex behov av att på olika sätt skydda sina föräldrar, och hur det motiverar hennes aggression, så är hon bitvis så känslokall att det blir enerverande att umgås med henne. Att det behövs en uppdatering av den traditionella självhatande och ständigt tvivlande tonårstjejen köper jag. Men måste hon verkligen bli empatilös på gränsen till psykopat? Det gnisslar i tonårsschablonen, är det en ytlig avlyssning eller är jag för van vid förskönande bilder av ungdomars djupa inre liv?
Bland Lex principer ingår att inte ha någon plan och att aldrig komma till insikt. Lyckligtvis bedrar boken hennes envishet. Genom att skildra Lex lek med Maya får Kadefors skildra både den synliga och den osynliga tjejen, och däremellan kvinnligheten som charad. Det som börjar som ironi, slutar trots allt i insikt: ”Den sexiga blondinen var lögn, men bakom lösögonfransarna fanns faktiskt mina ögon, min hjärna och mina egna, högst privata sår.”
Någonstans formulerar Kadefors en samtid där vi bryr oss mer om avsändare än någonsin, samtidigt som vi blir mer och mer fiktion, berättelser om oss själva i stället för oss själva. Ett litet steg mot den slutgiltiga upplösningen av äkthet.
