Rollspel i krigets skugga
Uppdaterad 2016-09-15 | Publicerad 2016-09-09
Kristofer Folkhammar om Jean Genets märkvärdiga sorgebok över en älskare
BOKRECENSION. Begravningsståt är den enda av Jean Genets stora romaner från 1940-talet som fram till nu inte funnits översatt till svenska. Man vill gärna tro att den franska texten väntade på rätt översättare i mästaren Anders Bodegård.
Men kanske handlar förbigåendet också om att den är motivmässigt besvärligare. Den är svårare att läsa med en glimt i ögat än, säg, Tjuven och kärleken. De förbrytelser och förbrytare som erotiseras och lyser av skev hypersensibilitet i den genetska språkprakten är här svårare att förpassa till en undanskymd – och därför hypotetisk, kanske kittlande – underjord.
I Begravningsståt frångår Genet greppet att bygga sagovärldar ur miljöer som utplånats, och opererar istället med en dåtida verklighet.
Vi befinner oss i Paris 1944. Den nazistiska ockupationen är hävd. Och omgiven av nationalistisk yra, sörjer berättaren Jean Genet sin döde älskare, den kommunistiske motståndsmannen Jean Decarnin som mördats av en milisman. Och romanen går att läsa som ett massivt och myllrande försök att hålla kvar den förlorade.
Det är en tung bok. Jag blir nästan yr av den. Känner mig mer utmattad än förtrollad efter läsningen. Så mycket krig och fuktigt mörker lägger sig med den tunga europeiska dimman runt de sensationella utsmyckningarna och blixtarna av skarpsinnig insikt.
”Min konst består ju i att dra nytta av ondskan, eftersom jag är poet”, står det. Genet glorifierar inte bara förräderi och mord, utan också specifikt sin älskares mördare. Han skriver fram en beundran av ensamheten och hårdheten hos milismännen som ”fördömdes mer än flickorna, mer än tjuvarna och latrintömmarna, häxorna, pederasterna, mer än en man som i förbifarten eller av ren aptit ätit människokött. De blev inte bara hatade, man kräktes på dem. Jag älskar dem.”
Genets återkommande tema med dubbelgångare och upplösta karaktärer som spiller över i varandra och i omgivningarna, har i Begravningsståt en förhållandevis klar inramning: Den sörjande berättaren talar metafiktivt om för oss att han kommer att träda in i – vilket hos Genet betyder erotisera – olika gestalter, för att komma åt vad som omgav hans älskare fram till döden. Det betyder även den döde älskarens mördare. Det betyder även Hitler.
I sammanhanget är det en ganska lättsmält sak att läsa om hur en diktator pillar stjärt. Det ligger nära satiren, eller för att vara Genet, i alla fall en ganska förutsägbar omkastning.
När Edward W. Said ägnar Genet ett kapitel i sin On late style, skriver han att utmaningen med att läsa Genet ligger i hans våldsamma vägran mot etablerade moraliska lagar. Att läsa Genet är att acceptera den otämjbara sensibilitet som gång på gång leder hans texter till ett läge där uppror, passion, död och återfödelse hänger samman.
Said fokuserar på den sene Genet, och diskuterar bland annat gränsen mellan solidaritet och orientalism, och tilltron till en aldrig avstannande revolt, i de verk där Genet berör antikoloniala befrielsekamper.
Men Saids resonemang har på många sätt bäring även för Begravningsståt. Hos Genet finner man aldrig en enkel motskrift, även om den formuleras underifrån, från utstötta, toviga sodomiter med skit på könen.
Genet använder skönheten och prakten för att i skriften tillintetgöra. När han gestaltar befrielsen av Paris från en annan position än den heroiska, är den anti-tysk, anti-fransk och anti den eventuella stabilitet som ett riktat motstånd bär med sig. Det är bombastiskt och ständigt föränderligt. Man läser i ett beckmörkt, skimrande splitter.
